Politikens revansch? Eller fortsätter det utför?

I OBS i P1 går det en serie om socialdemokratins framtid. I dagens program såg Jesper Meijling tillbaka på New Labours succé i slutet av 90-talet som ett sätt att ge perspektiv. Jag tyckte att han hade en bra slutkläm som också sammanfattar ett mer allmänt problem inom politiken:

”Problemet för socialdemokratierna, med det som Geoff Mulgan [huvudskapare av New Labour] får representera här, är som jag ser det inte något med ideologi och höger-vänster, utan att det inte går att utvinna någon socialdemokrati ur det.Därför att en nödvändig definition av ”socialdemokrati” tror jag förblir: något som kan utgöra ett någorlunda långsiktigt och stabilt samhällskontrakt. Vilket förutsätter direkt beröring, inte visioner i största allmänhet. Det förutsätter egen analys, strukturer, sansat arbete med att förstå hur komplicerade saker fungerar, vilka saker som spelar roll. Färre förslag och fler frågor: Hur fungerar infrastrukturen på lång sikt? Finns det någon forskning kring vad man uppnår med vilka incitament i offentliga åtaganden i t ex skolan? Vad är en marknad för något? Hur funkar det? Hur sitter saker ihop? Hur samverkar de med viljor och drivkrafter?”

Alltså en mycket bra sammanfattning av socialdemokratins problem, men som sagt inte bara ett socialdemokratiskt problem. Det beskriver också orsaken till den känsla av reklamvattniga söndertuggade budskap som präglade senaste valrörelsen.

Fokus hade i senaste numret en artikel som förde fram att moderaterna stagnerat efter sin senaste make over. Artikelförfattaren menar att de nytänkande idéerna och analyserna finns bland partimedlemmar, men inte i partiledningen. Att döma av det som når ut i media kan jag inte annat än hålla med.

Även allianskollegorna visar prov på stagnation. Björklund försöker krama ur de sista populistdropparna ur sitt ordning- och reda-budskap. Andreas Carlgren går emot all expertis, statistik och fakta när han försöker hävda att Förbifart Stockholm kommer att trafikeras av rena bilar (fossildriven trafik ska vara borta 2030..), osv.

Det borde helt enkelt finnas en möjlighet för S att ta initiativet och leverera nytänkande, visionär politik men som samtidigt, och inte minst, är förankrad i analys och förståelse av den komplexa värld som vi lever i.   

 

Partiledare Sommestad

Efter höstens katastrofval är det inte konstigt att det rör på sig i de rödgröna leden (ok, i MP är det ju av annan anledning). Jag har tidigare skrivit om MPs möjligheter att fortsätta uppåt med Gustav vid rodret. Bloggrannen Flute skrev ett inlägg om Jonas Sjöstedt och hans förutsättningar att styra upp vänsterpartiet.

När det gäller S och deras kremlologiska process för att hitta partiledare så är det verkligen inget ämne som intresserar mig. Men efter att sett web-enkäten i DN där man frågar om vilken kandidat som bör bli partiledare så kan jag inte låta bli att kommentera ämnet. Visserligen är det inte fler än ca 6000 som svarat på frågan (just nu), men att outsidern Lena Sommestad låg i topp med 32% av rösterna var en klar överraskning.

Oavsett partisympati så måste erkännas att Lenas blogg är en av få politikerbloggar (åtminstone av de mer inflytelserika politikernas) som verkligen vågar gå på djupet och måla upp den politiska visionen, samtidigt som det baseras på väl genomtänkta och kunskapsbaserade analyser. Som jag förstår det så är Lena inte tillräckligt insyltad i sossarnas maktspel för att vara en sannolik kandidat.

Men det hade helt klart känts som en frisk fläkt i ett parti som har mycket unket att vädra ut.

Uppdatering – både vänster och högerbloggare uppskattar att Lena har åsikter och en politisk egen vilja!

 

Noterat i tidningar: Privata Affärer, Expressen, LO-Tidningen, DN

Bloggat: Isobels text och verkstad , Rebella, Peter Andersson, Min politiska sida, Katarina Nyberg Finn, bios, Björn Andersson

http://flutetankar.blogspot.com/2011/01/vansterpartiets-skarpaste.html

 

Sommestad om peak oil

Min favorit till S-ledarposten har på sin blogg svarat på Bengt Randers (ASPO Sverige) fråga om Peak Oil. Kort svar, men kännedom om problematiken finns.

Bengt Randers said 12 hours ago:

Bra att politik ska byggas på kunskap.
Var har du då för kunskap om Peak Oil och dess eventuella konsekvenser?
Hur tror du att det kommer att utveckla sig i framtiden Post Peak, står vi rustade för eventuella problem som kan komma i dess fotspår?
Hur påverkas ekonomin av att vi har mindre energi i framtiden, finns det en sådan koppling?
Hur kan vår livsmedelsförsörjning påverkas, när det går åt stora mängder energi för att producera livsmedel?
Du kan titta på vår hemsida där vi tar upp sådana spörsmål.

lenasommestad said 11 hours ago:

Tack Bengt! Jag har försökt följa Peak Oil-debatten, inte minst via Kjell Aleklett här i Uppsala. Men det finns mycket att lära. Här finns några av de stora utmaningar som kräver båda nya tankar och ny teknik för hållbar utveckling.

 

MP sjunger upp sig

Uppdatering:

Stockholm Environment Institute publicerar en debattartikel i DN där de på ett bra sätt beskriver de stora miljöutmaningar som vi står inför och som är grundläggande för världens framtida ekonomi och säkerhet. Ett förslag för att få fart på området är att Sverige i regeringen ”tillsätter en ”chief scientist” som kan stå för nytänkande inom energi, livs­medelsförsörjning, ekonomi och förvaltning”. Det behövs! Det nämns klokt nog inget direkt tillväxtkritiskt i artikeln. Läser man mellan raderna är det dock ganska uppenbart.

Även sossarnas mest länkade bloggare Peter Andersson” visar på insikter om vikten av ett verkligt hållbart samhälle (inte bara grönmålat). Att han inte kan låta bli att koppla en omställning till ökad tillväxt följer partinormen, men ändå. För min del kan vi gärna prata om att omställningen leder till skyhöga tillväxttal, så länge det genomförs konkreta åtgärder som ger den skjuts mot omställning som behövs.

 

Som en reflektion över valrörelsen skrev jag ett inlägg med bla följande text:

”… Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.”

Det verkar som om det börjar röra på sig nu. Först skrev Gustav Fridolin ett inlägg på DN debatt där han positionerar MP i mitten med de möjligheter det innebär att plocka de röster som S förlorat och några till. Frågan är om det är på bekostnad av en långsiktig miljö- och tillväxtpolitik, eller om han tänker sig samma knep som Moderaterna. Eller ”det nya arbetarpartiet som vill bevara välfärdssamhället”, men som i praktiken kör klassisk moderat sänk-skatten-o-öka-klyftorna-politik.

Andreas Schröder (styrelseledamot i Grön Ungdom) replikerar Gustav i DN och pekar på svårigheten att ha en rimligt tillväxtkritisk politisk hållning och samtidigt sträcka ut handen till borgerligheten. Det kan kännas lite politiskt osmidigt att lyfta frågeställningen i media istället för att hantera det internt, men som Andreas skriver på sin blogg så är det fyra år till nästa val. Jag passar i den frågan. Dock har Andreas rätt i att det händer betydligt mer på vänsterkanten när det gäller ifrågasättandet av status quo i tillväxtfrågan.

Inom S är det lite tabu att vara tillväxtkritisk, men det finns en del bloggdiskussioner där tillväxten definieras så att det i praktiken ändå innebär vad jag skulle kalla tillväxtkritik, tex av Lena Sommestad som menar att ”Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken” och som ifrågasätter BNP-måttet. Att Lena vänder sig mot att hon ansetts förespråka nolltillväxt visar hur känslig frågan är i S. Jag tänkte också länka till en kommentarsdialog på Marika Lindgren Åsbrinks sida, där jag vill minnas att det fanns en ganska tillväxtkritisk definition av tillväxt, men tyvärr så har flera kommentarer försvunnit. Kajsa Borgnäs (fd ordförande S-studenter) är mer rakt på sak.

Kanske finns det därför en poäng för MP (och S) med att hålla en låg profil när det gäller tillväxtkritik. Det är lätt att se vilken propagandaapparat som skulle rulla igång om ifrågasättande av tillväxt skulle föras fram som en valfråga. Möjligen mer strategiskt att sjunga tillväxtens lov, men omdefiniera begreppet och sen se till att driva konkreta åtgärder som driver uthållig tillväxt (oavsett hur det påverkar BNP..).

Gör som Moderaterna!

 

 

Jag saknar politiska visioner och långsiktighet

Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.

Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.

Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.

Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.

De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.

Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.

Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.

Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.

Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.

Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.

 

S, Prime, tillväxt och Erik Laakso

Jag trodde (hoppades) att Sofia Arkelstens naiva inställning till lobbyism skulle vara ett undantag bland erfarna politiker. Fel hade jag. Sossarna är minst lika illa däran. Aftonbladets artikel om PR-byrån Primes uppdrag från Svensk Näringsliv med syfte att göra Socialdemokratin mer tillväxtvänligt avslöjar en hel del. Även om uppdraget i sig inte är höjdpunkten ur ett demokratiskt perspektiv så är det inte så överraskande att sådant förekommer. Lobbying handlar trots allt om att betala för tjänster som ska få politiker att ändra uppfattning. Det som är mer förvånande är hur naiva (eller förslagna?) framträdande nuvarande och före detta S-politiker är. Det finns flera som inte ser något problem alls eller relativiserar det hela till att inte vara så farligt (tex Iljan Batljan, Peter Andersson och Erik Laakso).

Eftersom jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste hur Erik Laaksos ser på det hela så tar jag det här. Bara att han har rubriken ”Att ta från de rika och ge till det fattiga” säger en hel del. Erik menar att Aftonbladet inte har så mycket att komma med och att syftet med artikeln är att Niklas Nordström (fd sosse numera PR-konsult på Prime) ”ska solkas ned”. Erik är en av dem som fått betalt av Prime, men ser det bara som att ”kapitalet betalar för min strävan att bygga ett socialdemokratiskt samhälle”. Och eftersom Erik har integritet och förmågan att inte påverkas av den källa som pengarna kommer från så är det inget problem!

Låt oss bortse från att en viktig del av lobbying är att skapa en personlig relation med politiker och sälja in ett budskap där lobbyisten trots allt får betalt för att påverka politiker och sällan redovisar alla sidor av problemet. Erik har ju förmågan att stå över detta.

Det finns även ett annat sätt för tex Svenskt Näringsliv att påverka samhällsutvecklingen genom aningslösa politikers syn på lobbyism. Inom alla politiska partier finns det flera uppfattningar om olika frågor. Erik Laakso har tex en syn på tillväxt som passar Svenskt Näringsliv. Däremot kanske Erik inte alls håller med Svenskt Näringsliv i frågan om fastighetsskatt. Om tillräckligt många sossar är så aningslösa som Erik så är det inget problem för Svenskt Näringsliv, för då finns det alltid någon annan sosse med integritet som gärna för fram sin genuint socialdemokratiska syn på fastighetsskatten som råkar sammanfalla med Svenskt Näringslivs syn på saken.

Lyckligtvis är inte alla socialdemokrater lika bortkollrade, tex har följande lite bättre verklighetsuppfattning: Lena Sommestad, Mats Engström, Röda Berget, Bo Widegren , så vi får väl hoppas S förnyelsearbete medför en ordentlig städning så att tillväxtfrågan inte lobbas bort. Rebella har också en vettig hållning.