november 2010


Det verkar som om medvetenheten om jordens resursbegränsningar börjar sippra ända fram till nyhetsmedia! Förutom att Vetenskapens värld visar en dokumentär om Peak Oil (och Fosfor) så hade Rapport ett hyfsat långt inslag om Peak Fosfor där forskarvärlden (representarad av Dana Cordell från Sydneys tekniska universitet) får ge sin syn på risker och tidsperspektiv.

Mid-West Agriculture

Image by Djof via Flickr

Brytningen av fosfor är en grundläggande del av det moderna högeffektiva jordbruket. Även om råvarutillgångarna i marken räcker många hundra år så är det precis som med oljan så att tillgängligheten blir sämre och sämre, vilket leder till att maximal produktionsnivå beräknas vara nådd 2033.

Precis som för så många andra problem som definieras av att oändlig tillväxt inte är möjligt så finns det en hel del man kan göra redan nu – men där man inte ens kommit till ett erkännande av utmaningen vi står inför. Fosforkonsumtionen har det gemensamt med koldioxidutsläppen att vi kan vinna mycket på att begränsa vår köttkonsumtion som än så länge bara ökat.

Den allmänna reaktionen är som vanligt att stoppa huvudet i sanden och tycka att det bara är tråkigt med alla pessimistiska navelskådande akademiker (realister) som bara fokuserar på de tråkiga sidorna i livet. Men det har ju hänt förr att den allmänna uppfattningen har påverkats av vetenskapen, så jag tänker inte ge upp än. Det är ju faktiskt ganska många nuförtiden som tror att jorden är rund..

Även DN har tydligen plockat upp ämnet.

Ibland hör och läser man om folk som är upprörda över att arbetsgivaravgifterna inte syns på lönebeskedet och de kallar det för en dold skatt. Själv är jag mer upprörd över en annan dold skatt, den kallas för marknadsföring. Jag är inte ett dugg intresserad av att stödja ett antal värdelösa reklamfinansierade radiostationer, tv-kanaler och inte mycket bättre tidningar.

Tyvärr är jag så gott som tvungen eftersom det nästan är omöjligt att hitta producenter inom alla områden som inte satsar på marknadsföring. Trots att jag varken lyssnar på reklamradio, tittar på reklam tv eller har någon reklamfinansierad tidning så utsätts jag dagligen för reklam, ofta idiotisk. Den finns på stora annonstavlor på stan, den dimper ner i brevlådan (i form av “tidningar”) trots att jag har en skylt med “reklam nej tack” uppsatt, den finns på bussar och inte minst på internet.

Dessutom är den dolda skatten som vi betalar i form av reklam betydligt större än vad du tror. Företagens kostnad för reklam är ca 45 miljarder, men om man räknar in handelns vinstmarginaler och tar hänsyn till nettointjäningen (dvs disponibel lön efter skatter och sociala avgifter) så motsvarar det en arbetsinsats för att tjäna in reklamkostnaden på hela 235 miljarder!

I min värld har reklamen ingen som helst nyttig effekt, den enbart fördummar, konserverar och förfular den offentliga miljön. Därför är det med sorg som jag läser att riksdagen redan 2002 bestämde att reklamskatten ska avskaffas Som tur är har den inte avskaffats ännu. Mitt förslag är; höj den rejält! Och låt de kreativa reklamskaparnas kreativitet användas för något nyttigt i stället.

Manmohan Singh, current prime minister of India.

Image via Wikipedia

Indiens premiärminister Manmohan Singh gjorde ett uttalande häromdagen som indikerar vad vi har att vänta oss. Indien som har en befolkning på ca 1.1 miljarder och en tillväxt på 8-9% importerar nästan 80% av oljan som förbrukas. Premiärministern var på en oljebolagskonferens när han kommunicerade att Indien räknar med att fortsatt tillväxt kommer kräva att man kan öka förbrukningen av fossil energi med 40% – bara under kommande 10 år! Alltså raka rör från högsta håll och inget snack om att försöka grönmåla med biobränslen och annat tjafs.

Den inhemska oljeproduktionen hoppas man kunna öka med 12% under samma period, dock med flera oljekällor som närmar sig sin produktionstopp. Därför uppmanas de indiska statliga oljebolagen att lägga manken till när det gäller att komma över olje- och gasfyndigheter utomlands. Bland annat så planerar det statliga ONGC att låna upp 10 miljarder dollar för att kunna förvärva utländska tillgångar.

Indien har länge varit steget efter Kina när det gäller att säkra tillgången på olja, men nu vill man alltså ta upp kampen! Vem (förutom DN..) kan tro något annat än att det här är tydliga tecken på att IEA’s prognoser är lite för optimistiska?

xgAw6)G*JhrQ
This is a two slice toaster.

Image via Wikipedia

På femtiotalet var en brödrost något man fick i bröllopspresent och sedan skulle den vara i många år. En modern brödrost håller runt två år, i bästa fall i fem om år man har tur.

Vi brukar skoja om att vi alltid får måndagsexemplar, då de saker vi köpt på senare år utan undantag har gått sönder efter kort tid: Den nya widescreendatorskärmen vi köpte för två år sedan har redan varit på lagning två gånger (då vi fick plocka fram vår gamla skärm, som vi bytt ut trots att den fortfarande fungerade) Laptopen som jag skriver det här på införskaffades för ett år sedan (trots att vi redan hade två bärbara och en stationär dator i familjen) och har redan visat sig ha ett antal problem, men det är för besvärligt att lämna in den på lagning. Upptäckte precis att vår två år gamla barnsadel till cykeln var trasig och oanvändbar. Bestämde mig igår efter att ha bränt fast två ägg och en rösti att vi måste skaffa ett nytt stekjärn för kanske tredje gången på tio år eftersom non-stickbeläggningen slitits bort (trots att vi endast smekt den med plastredskap). Men så tänkte jag efter och bestämde mig för att i stället plocka fram någon av de gamla gjutjärnspannorna och se om de fungerar. Och det gör de ju, det är bara att bränna in dem med lite olja så blir de som nya!

Sextiotalsbrödrosten som vi köpt på loppis i mint condition, den grillar hur fina skivor som helst varje dag. Och femtiotalsvåffeljärnet som vi ärvt av en gammal faster, gör fortfarande frasigare våfflor än en modern teflonapparat. Säger detta någonting om hållbarheten på moderna grejer?

Eftersom hållbarheten ofta är begränsad och det inte är lönt att laga prylarna när de går sönder, är det enklare och oftast billigare att köpa nya (och arbetskraften i Kina är ju billig!) istället för att låta laga dem. Samtidigt driver lång hållbarhet ingen lönsamhet hos tillverkarna. I stort sett inom alla områden har marknaden utvecklats till att produkter måste bytas ut med allt kortare intervall – helt enkelt för att någon i andra änden tjänar på det.

För att anpassa vår livsstil till vad jorden klarar av behöver trenden vändas! Ett steg på vägen är förstås att som miljöpartiet driva på en utveckling där tjänster blir billigare och produkter dyrare, men det känns som det är oerhört lång väg kvar. Många billiga prylar skulle behöva bli både fem och sex gånger dyrare för att man överhuvudtaget skulle fundera på att laga en gammal grej istället och då räcker det ju inte med några procent på momsen

Om jag försöker spåna och tänka fritt om det här så landar tankarna ofta i att man måste göra det möjligt för tillverkarna att tjäna pengar på prylar som håller. Helt enkelt driva fram en helt ny affärsmodell där tillverkaren får ta fullt ansvar för produkternas livslängd. Tex skulle tillverkaren kunna få ta en kostnad (gärna avtagande över åren) som drabbar produktens marginal när produkten tas ur bruk, så kommer det att ge helt andra livslängder. Och man skulle slippa produkter som känns jättegedigna men där någon liten vital del är gjord av bräcklig plast!

Givetvis finns det många om och men med en sådan modell, inte minst genomförandet, men det är ändå tankeväckande tycker jag.

Sofia har verkligen tagit flera tillfällen i akt att visa sina begränsningar när det gäller att se till så mycket mer än ytan, tex i sin blogg som kommenterats här, men såklart även i en del ogenomtänkta uttalande under mutdrevet. Ett erbjudande om att låna en vätgas-BMW några dagar är ju inte ett erbjudande som borde få en riksdagspolitiker att hoppa jämfota av glädje. Därför har jag lite svårt att förstå hur Sofia kan bjuda på ett citat som ”Vi kommer att behöva än mer snåla fordon och

A cropped version from http://en.wikipedia.org...

Image via Wikipedia

enskilda aktörer, som BMW, som styr i rätt riktning genom att bygga mer bränsleeffektiva bilar”. Men, men – det är väl inte den första politikern som tror att en gratislunch verkligen är gratis. Snarare ungefär lika gratis som osten i råttfällan. Det som är verkligt deprimerande i sammanhanget är hur en talesperson i miljöfrågor – men också ordförande i riksdagens trafikutskott (Anders Ygeman, S) – inte tänker längre än näsan räcker. Båda är övertygade om hur bra insats BMW har gjort för att få ner bränsleförbrukningen och att de är föregångare i branschen.

Det finns nämligen ett enkelt samband som ger en helt annan bild av BMW. Bränsleförbrukning påverkas i väldigt stor utsträckning av körstilen! Bland biltillverkare har det så länge jag kan minnas funnits ett försäljningsargument som aldrig får saknas, oavsett vilken typ av bil du säljer – den måste vara sportig och full av körglädje! BMW är ett av de märken som har lyckats bäst att profilera sig som det sportiga alternativet där körGLÄDJE alltid sätts i första rummet. Och jag kan sätta ganska mycket pengar på att oavsett hur bränsleeffektiva BMW är på pappret så är de inte det i praktiken! När jag kör min minibuss som officiellt drar 0,9 l/mil så kan jag garantera att den går snålare än miljö-BMWn som susar förbi i 150 km/h.

Dock kan vi glädja oss åt att vi är inne på sista varvet i den hektiska jakten på mer körglädje, bättre prestanda och sportigare bilar. Inte ens det gamla hederliga säljargumentet om bättre prestanda för säkrare omkörningar funkar nu när vi i Sverige har byggt om de flesta större vägar till motorvägar eller 2+1vägar, (som om det någonsin skulle funnits ett sådant samband..). Peak oil kommer helt enkelt att leda till en ordentlig omstrukturering av fordonsbranschen. Men fortfarande befinner vi oss i fasen där man inte riktigt har släppt taget utan försöker krampaktigt hänga kvar i det gamla tankesättet och säga att bilarna ska visst vara miljövänliga, men det går ju för guds skull inte att göra avkall på sportighet och prestanda. Av de barn som går på dagis idag kommer körkort inte längre att vara en självklarhet. Privatbilismen kommer helt enkelt att se väldigt annorlunda ut om 20år, även om det är svårt att acceptera förändringar.

Alla lönsamhetskalkyler utgår från att en kostnad ska betalas av förväntade intäkter eller besparingar under en avskrivningstid samt en avkastning utöver detta (avkastningsräntan). Kalkylen är enkel att göra och det är lätt att ta den för en sanning. Eftersom avskrivningen sker under ett antal år, vilket för större projekt kan vara ganska många, så innebär uppskattningen av de förväntade intäkterna eller besparingarna i själva verket en spådom om framtiden.

Om vi t.ex. funderar på att isolera huset bättre så räknar vi med en viss energibesparing och ett visst el-pris och förväntar oss kunna räkna hem investeringen på kanske 10-20 år. Kan vi inte det så tycker vi inte att det är lönt. Antagligen kalkylerar vi med ett elpris som är på dagens nivå, eller något genomsnitt från de senaste åren, vad annat kan man göra?

Tre år senare när produktionstoppen av olja verkligen har passerats och elpriserna stigit rejält så gör vi en ny kalkyl. Nu visar det sig att priset på isolering har flerfaldigats, produktionskostnaden har stigit avsevärt pga det höga oljepriset och transportkostnaderna för denna utrymmeskrävande vara har ökat rejält. Dessutom är isolering nu så efterfrågat att det har blivit en bristvara, utbyggnaden av produktionskapaciteten hänger inte med. Kanske är det därför fortfarande inte lönsamt, men det var det definitivt tre år tidigare! Slutsatsen av detta blir att lönsamhetskalkyler över långa avskrivningstider inte är exakta och man bör räkna på olika scenarion. Om man anser att det finns en risk för en oljeproduktionstopp inom närtid som t.ex. Kjell Aleklett och hans forskningsgrupp på Uppsala universitet så är det ett givet scenario att räkna med kraftigt stigande priser på energi.

Även om Sverige är ett mindre oljeberoende land än många (eftersom användningen av olja till värme- och elproduktion nästan är försumbar) så är fortfarande transportsektorn helt beroende av olja. Och utan transporter stannar Sverige. Även i industriella processer används det en hel del olja. För att förstå vilken enorm mängd olja som används idag kan en titt i professor David McKays bok Sustainable Energy: Without the Hot Air vara nyttig. Då inser man att det inte kommer att vara möjligt att bibehålla dagens trafiknivå när oljeproduktionen börjar falla. Med tanke på den stora efterfrågeökningen i utvecklingsländer så kan det bli problematiskt även om man lyckas bibehålla oljeproduktionsnivån.

Med det i åtanke anser jag det som vansinnigt att investera mångmiljardbelopp i  motorvägar med motiveringen att det är “samhällsekonomiskt lönsamt”. Inte minst gäller det Förbifart Stockholm (läs också vad en trafikexpert säger om detta).  Avbetalningstiden på en motorväg är minst 50 år. Transporter kommer alltid att behövas, men det finns mycket som talar för att privata biltransporter i den omfattningen vi ser idag bara kommer att vara en parantes i historien. Använd pengarna till att bygga järnvägar, sänka energiförbrukningen eller att investera i förnyelsebara energikällor – det finns mycket som talar för att det kommer vara betydligt mer lönsamt!

Jag anser att alla byggnader som byggs idag bör ha en energiprestanda i nivå med passivhus. Det är inget hokus pokus utan bara lite tjockare isolering, bättre fönster och ventilation som behövs. Allt annat är slöseri. Det är också  hög tid att skapa incitament för bättre energiprestanda i nuvarande bebyggelse.

Ovanstående resonemang kan så klart även appliceras på den norm för bilparkering per nybyggd lägenhet som det skrivs om här.