This is a two slice toaster.

Image via Wikipedia

På femtiotalet var en brödrost något man fick i bröllopspresent och sedan skulle den vara i många år. En modern brödrost håller runt två år, i bästa fall i fem om år man har tur.

Vi brukar skoja om att vi alltid får måndagsexemplar, då de saker vi köpt på senare år utan undantag har gått sönder efter kort tid: Den nya widescreendatorskärmen vi köpte för två år sedan har redan varit på lagning två gånger (då vi fick plocka fram vår gamla skärm, som vi bytt ut trots att den fortfarande fungerade) Laptopen som jag skriver det här på införskaffades för ett år sedan (trots att vi redan hade två bärbara och en stationär dator i familjen) och har redan visat sig ha ett antal problem, men det är för besvärligt att lämna in den på lagning. Upptäckte precis att vår två år gamla barnsadel till cykeln var trasig och oanvändbar. Bestämde mig igår efter att ha bränt fast två ägg och en rösti att vi måste skaffa ett nytt stekjärn för kanske tredje gången på tio år eftersom non-stickbeläggningen slitits bort (trots att vi endast smekt den med plastredskap). Men så tänkte jag efter och bestämde mig för att i stället plocka fram någon av de gamla gjutjärnspannorna och se om de fungerar. Och det gör de ju, det är bara att bränna in dem med lite olja så blir de som nya!

Sextiotalsbrödrosten som vi köpt på loppis i mint condition, den grillar hur fina skivor som helst varje dag. Och femtiotalsvåffeljärnet som vi ärvt av en gammal faster, gör fortfarande frasigare våfflor än en modern teflonapparat. Säger detta någonting om hållbarheten på moderna grejer?

Eftersom hållbarheten ofta är begränsad och det inte är lönt att laga prylarna när de går sönder, är det enklare och oftast billigare att köpa nya (och arbetskraften i Kina är ju billig!) istället för att låta laga dem. Samtidigt driver lång hållbarhet ingen lönsamhet hos tillverkarna. I stort sett inom alla områden har marknaden utvecklats till att produkter måste bytas ut med allt kortare intervall – helt enkelt för att någon i andra änden tjänar på det.

För att anpassa vår livsstil till vad jorden klarar av behöver trenden vändas! Ett steg på vägen är förstås att som miljöpartiet driva på en utveckling där tjänster blir billigare och produkter dyrare, men det känns som det är oerhört lång väg kvar. Många billiga prylar skulle behöva bli både fem och sex gånger dyrare för att man överhuvudtaget skulle fundera på att laga en gammal grej istället och då räcker det ju inte med några procent på momsen

Om jag försöker spåna och tänka fritt om det här så landar tankarna ofta i att man måste göra det möjligt för tillverkarna att tjäna pengar på prylar som håller. Helt enkelt driva fram en helt ny affärsmodell där tillverkaren får ta fullt ansvar för produkternas livslängd. Tex skulle tillverkaren kunna få ta en kostnad (gärna avtagande över åren) som drabbar produktens marginal när produkten tas ur bruk, så kommer det att ge helt andra livslängder. Och man skulle slippa produkter som känns jättegedigna men där någon liten vital del är gjord av bräcklig plast!

Givetvis finns det många om och men med en sådan modell, inte minst genomförandet, men det är ändå tankeväckande tycker jag.

Annonser