januari 2011


Don Quijote och Jonny Fagerström har definitivt en hel del gemensamt.. (undrar bara vem som är hans Sancho Panza – och räddar Jonny ur alla tokigheter?)

Frågan är vad som ska få Jonny och hans gelikar att vakna upp ur mardrömmen där vindkraftverk förkroppsligar all världens ondska. Åtminstone kan man få intrycket att det är så de upplever det när man läser deras inlägg och kommentarer i ämnet. En sak är säkert – fakta hjälper inte! Det enda man kan göra är att se till att så få som möjligt drabbas av deras förbannelse.

Vi har tidigare visat hur illa Jonny Fagerström och Marian Radetzki räknar och inte minst vilken tråkig debatteknik Jonny använder sig av. Därför är det kul att se när deras fabulerande bemöts offentligt på ett bra sätt. Dessutom av personer (Tomas Kåberger och Lennart Söder) som har en betydlig bättre kunskap och auktoritet på området än vad pansarlöjtnant Jonny har. Eller som Ekologistas uttrycker det: ”Vem är mest trovärdig, professorn i elektriska energisystem eller överstelöjtnanten?”

Även Svensk Vindenergi hakar också på NyT-debatten

Annonser

Ingen förutspådde händelseutvecklingen i Tunisien. Det är inte första gången som någon har tagit sitt liv i protest mot ett förtryckande samhälles jävligheter. Repressiva diktaturer har oftast en god förmåga att hantera sånt och självmordsprotester leder sällan speciellt  långt. Den här gången blev det en tändande gnista.

Men ok. Tunisien är ju ändå ett ganska litet och obetydligt land i den här känsliga delen av världen. Visst, Sarkozy blev tvungen att ta avstånd från sin gamla polare Ben Ali, men mycket värre än så var det väl inte. EU skulle fortfarande kunna lita på sina dörrvakter som håller rent framför EU-porten. Det är ju liksom lite prydligare om migranter, asylsökande och andra svartingar hålls på ordentligt avstånd. Och så mycket mer praktiskt om man låter underhuggare sköta det. De (tex Libyen) kan ju ta i med hårdhandskarna på ett helt annat sätt.

Lilla Tunisien sågs inte heller som ett hot mot den realpolitik som USA har kört sedan de blev herre på täppan. För den som haft ögon och öron stängda sedan kalla krigets slut kan jag upplysa om att det finns två saker i Mellanöstern som ligger till grund för USA:s agerande. Israel och olja. Och det är det väl i och för sig inget större fel med. Det enda tråkiga är att det har lett till att man har prioriterat stabilitet framför demokrati. Det är därför man är bundis med ett stort gäng diktatorer i regionen. Verkligen fascinerande att man ändå lyckas sälja in Irak-kriget som ett altruistiskt demokrati- och frihetsprojekt! Det var ju ändå inte så länge sedan som Saddam ansågs vara en så schysst kille att han kunde sponsras i kampen mot Iran (några tusen ihjälgasade kurder kan man ju bortse från). I Saudiarabien sitter diktatorn säkrare än någonsin eftersom han precis kommit överens med USA om att få köpa avancerade vapen för 430 miljarder SEK.

Grönsakshandlaren i Tunisien lyckades alltså trolla fram en svart svan ur den Tunisiska öknen, men det var inte många som trodde på någon dominoteori.

Fredagens och lördagens rapporter från Egypten pekar på att det simmar en svart svan på Nilen också. Och det är en stor svan. Nu kan det bli konsekvenser i en helt annan skala.

Om vi börjar med det positiva scenariot så kan vi hoppas att Egypten sakta och säkert utvecklas till en stabil demokrati som kan ge sina invånare ett bättre liv och som som tillsammans med Tunisien utgör en förebild för regionen. En god relation med Israel bibehålls. USA och EU kan med gott samvete utöka sitt samarbete med Egypten och bidra till en ekonomiskt positiv utveckling som ökar stabiliteten ytterligare. Grogrunden för både politisk och religiös extremism minskar och utvecklingen går mot ett hyfsat sekulariserat och välfungerande samhälle av turkisk modell.

Tyvärr finns det som bekant en hel del spänningar i regionen som gör att det finns en hel del risker, som tex:

Ur ett ekonomiskt kortsiktigt perspektiv är det handel (Suezkanalen) och oljetransporter som kan påverkas. Bloggrannen Flute skriver mer om det. Eftersom det finns ett antal spelare på båda sidor av planen som ser Egypten som en viktig bricka i spelet så kan det vara någon som får för sig att vara proaktiv. Det skulle kunna en möjlighet för Iran att positionera sig. Varför inte via Hamas som de ju redan sponsrar? Eller via Muslimska brödraskapet? Eller så är det Israel som känner sig lite väl obekväma för att bara sitta still. Då kan vad som helst hända, ur ett mänskligt, politiskt och ekonomiskt (inte minst oljepriser) perspektiv.

Och helt plötsligt är fältet fritt för allsköns svarta svanar att dyka upp. Håll tummarna för att det går vägen.

Andra om utvecklingen i Egypten:

Chefsingenjören, Mitt i steget, Röda berget, Ekonomism, Jinge

ab12 dn1234 ex1234 svd1234 gp12 svt1234 SDS

,

Uppdatering:

Stockholm Environment Institute publicerar en debattartikel i DN där de på ett bra sätt beskriver de stora miljöutmaningar som vi står inför och som är grundläggande för världens framtida ekonomi och säkerhet. Ett förslag för att få fart på området är att Sverige i regeringen ”tillsätter en ”chief scientist” som kan stå för nytänkande inom energi, livs­medelsförsörjning, ekonomi och förvaltning”. Det behövs! Det nämns klokt nog inget direkt tillväxtkritiskt i artikeln. Läser man mellan raderna är det dock ganska uppenbart.

Även sossarnas mest länkade bloggare Peter Andersson” visar på insikter om vikten av ett verkligt hållbart samhälle (inte bara grönmålat). Att han inte kan låta bli att koppla en omställning till ökad tillväxt följer partinormen, men ändå. För min del kan vi gärna prata om att omställningen leder till skyhöga tillväxttal, så länge det genomförs konkreta åtgärder som ger den skjuts mot omställning som behövs.

 

Som en reflektion över valrörelsen skrev jag ett inlägg med bla följande text:

”… Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.”

Det verkar som om det börjar röra på sig nu. Först skrev Gustav Fridolin ett inlägg på DN debatt där han positionerar MP i mitten med de möjligheter det innebär att plocka de röster som S förlorat och några till. Frågan är om det är på bekostnad av en långsiktig miljö- och tillväxtpolitik, eller om han tänker sig samma knep som Moderaterna. Eller ”det nya arbetarpartiet som vill bevara välfärdssamhället”, men som i praktiken kör klassisk moderat sänk-skatten-o-öka-klyftorna-politik.

Andreas Schröder (styrelseledamot i Grön Ungdom) replikerar Gustav i DN och pekar på svårigheten att ha en rimligt tillväxtkritisk politisk hållning och samtidigt sträcka ut handen till borgerligheten. Det kan kännas lite politiskt osmidigt att lyfta frågeställningen i media istället för att hantera det internt, men som Andreas skriver på sin blogg så är det fyra år till nästa val. Jag passar i den frågan. Dock har Andreas rätt i att det händer betydligt mer på vänsterkanten när det gäller ifrågasättandet av status quo i tillväxtfrågan.

Inom S är det lite tabu att vara tillväxtkritisk, men det finns en del bloggdiskussioner där tillväxten definieras så att det i praktiken ändå innebär vad jag skulle kalla tillväxtkritik, tex av Lena Sommestad som menar att ”Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken och som ifrågasätter BNP-måttet. Att Lena vänder sig mot att hon ansetts förespråka nolltillväxt visar hur känslig frågan är i S. Jag tänkte också länka till en kommentarsdialog på Marika Lindgren Åsbrinks sida, där jag vill minnas att det fanns en ganska tillväxtkritisk definition av tillväxt, men tyvärr så har flera kommentarer försvunnit. Kajsa Borgnäs (fd ordförande S-studenter) är mer rakt på sak.

Kanske finns det därför en poäng för MP (och S) med att hålla en låg profil när det gäller tillväxtkritik. Det är lätt att se vilken propagandaapparat som skulle rulla igång om ifrågasättande av tillväxt skulle föras fram som en valfråga. Möjligen mer strategiskt att sjunga tillväxtens lov, men omdefiniera begreppet och sen se till att driva konkreta åtgärder som driver uthållig tillväxt (oavsett hur det påverkar BNP..).

Gör som Moderaterna!

 

Självklart är det bra med ökad medvetenhet om hur el kan sparas, men det räcker inte!

Nu när E.ONs reklamkampanj (Läs det här innan du inte stänger av datorn ikväll / Goodbye standby) har rullat ut över Sverige så kunde jag inte låta bli att tänka på ett inlägg som jag skrev i höstas och passar på att posta det igen.

Läs en tidning eller se ett tv-program. Om det handlar om miljö så är det sällan det inte finns ett klämkäckt inslag av: ”så här kan du göra för att minska din miljöpåverkan”. Det kan handla om att undvika stand-by-läge på tv:n, byta glödlampor, kompostera, osv. Givetvis är det ofta bra råd och tips som det finns all anledning att följa. Problemet är att man lätt kan få för sig att det är på det sättet som vi kan lösa problemet med att jordens resurser är begränsade och vi börjar närma oss den gräns då överutnyttjandet kommer att få allvarliga konsekvenser (inte bara klimatfrågan, det gäller även vatten, mat, energi och andra resurser).

Kunskapen om att vi lever över våra tillgångar är inte ny och innerst inne inser förmodligen de flesta i Sverige att vår resurskonsumtion i längden är globalt ohållbar. Men även för de mest hängivna miljömuppar så är det inte lätt att avvika från normen. Så länge hela samhällsstrukturen bygger på att naturresurser är mer eller mindre oändliga så kräver en verkligt miljösnål livsstil mycket motivation, lite belöning samt förmåga att leva med tönt- / idiotstämpel. Oavsett om det handlar om varukonsumtion, arbete, energiförbrukning, transport, semester, etc så finns det endast obefintliga incitament för individen att anpassa sig till en verkligt hållbar livsstil. Det är också därför som vi inte har lyckats bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning – vilket är ett faktum oavsett vad centerpartister yrar om. Miljöpartiet är det enda partiet som har gjort vissa ansatser till att visa att de förstår detta. Tyvärr har det ju inte resulterat i mer än smått meningslösa förslag, som tex 49 öre extra bensinskatt. För att få ner utsläpp från bilar med 20% till 2020 räknar Statens institut för kommunikationsanalys med att skatten måste upp med 7kr!

Ur ett lite större perspektiv så är det istället väldigt mycket grönmålning av olika företags produkter och tjänster som dominerar agendan, gärna uppbackat av politiker, så att det fortfarande ska kännas bra när vi ökar konsumtionen (och resursförbrukningen) ytterligare. För att inte bara skrapa på ytan utan verkligen få till avgörande förändringar så finns det bara två sätt:
1. se till att det svider i plånboken
2. begränsa tillgången, dvs ransonera

Det finns som bekant ansatser till detta (tex utsläppskvoter för koldioxid, miljöskatter, fiskekvoter etc), men problemet är att begränsningarna / incitamenten är mer eller mindre bortkompromissade så att det inte får så stor effekt i slutändan. Det är här de politiska ansträngningarna måste fokuseras om vi inte som så många tidigare civilisationer ska börja halka utför. Miljön kan inte räddas av individers goda vilja och ansträngningar.

Sickla Udde - Hammarby Sjöstad

Image by Joakim Westerlund via Flickr

Det finns tecken som tyder på att bostadspriserna är på väg ner. Vad skulle det i så fall innebära för resten av ekonomin?

Bostadskreditnämnden BKN har gett ut ett antal intressanta rapporter rörande bostadsbubblan. I marknadsrapporten som släpptes i februari 2010 tittar man bland annat på hur pengarna från ökningen av bolåneskulderna mellan 2000 och 2008 har använts. Det visar sig att endast en tredjedel av dessa har använts till bostadsinvesteringar medan två tredjedelar har använts till konsumtion.

I dag (november 2010) uppgår hushållens samlade skulder till 2505 miljarder (varav bostadslån utgör 2002 miljarder). Den årliga ökningstakten är 8,4% eller 210 miljarder (varav ökningen av bostadslånen utgör 176 miljarder). Hushållens totala konsumtionen 2010 ser ut att landa på ca 1600 miljarder.

Om BKN:s siffror stämmer innebär det alltså att ca 11% av hushållens totala konsumtion finansieras av ökade bolåneskulder! Eller ca 5% av BNP.

Vid fallande, eller stillastående, bostadspriser är det troligt att ökningen av bostadslånen kommer att upphöra eller kanske tom minska. Är det måhända fallande/stagnerande bostadspriser som kommer utlösa nästa recession?

Kul att höra en vettig genomgång av Peak Oil på Sveriges Radio. Visserligen Klotet, men ändå. Bra genomgång av: IEA:s senaste uttalanden, vad Kjell Aleklett tycker om deras platåtänkande, samt uttalande från Gunnar Agfors (veteran i oljebranschen) om hur uppblåsta OPECs siffror över reserver är.

Alltid en början till lite mer uppmärksamhet.

Aribus A380 go around/aborted landing at &quot...

Image via Wikipedia

Historiens förmodligen största (runt 110 miljarder kr) flygplansbeställning har gjorts av ett indiskt flygbolag som du förmodligen aldrig hört talas om – Indigo. Samtidigt prognostiserar Airbus att flygplansflottan ska fördubblas under kommande 20 år – med huvuddelen av tillväxten i Asien (undrar vilka oljepriser de har räknat med i den prognosen..).

Detta är bara ytterligare ett tecken på att det finns två trender som sannolikt kommer att bli besvärliga för oss som är vana vid att leva det glassiga livet (alltså typ topp-20 på BNP-listan):

1. Som jag tidigare varit inne på så finns det några miljarder människor som varje dag sliter oerhört mycket mer än vad vi gör för att nå vår levnadsstandard. De tar gärna över våra arbetsuppgifter till avsevärt lägre ersättningar – med glädje!

2. Det energi- och råvarubehov som tillväxt kräver kommer inte vara lika lätt att tillgodose längre. Den hårdnade konkurrensen från tillväxtområden innebär högre priser och tom risk för att marknaderna kraschar, dvs alla kan inte ens få tillgång till råvarorna trots att de är beredda att betala. Rysslands stopp av vete-export kan ses som en indikation. Kina och Indiens aggressiva politik för att säkra energitillgångar utomlands är ett exempel på att de inte vill bli utan.

Min gissning är att vi inte kommer att kunna se tillbaka på 2010-talet som det fantastiska årtiondet då alla kurvor fortsatte uppåt.

Nästa sida »