Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.

Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.

Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.

Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.

De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.

Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.

Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.

Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.

Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.

Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.

Annonser