Ingen förutspådde händelseutvecklingen i Tunisien. Det är inte första gången som någon har tagit sitt liv i protest mot ett förtryckande samhälles jävligheter. Repressiva diktaturer har oftast en god förmåga att hantera sånt och självmordsprotester leder sällan speciellt  långt. Den här gången blev det en tändande gnista.

Men ok. Tunisien är ju ändå ett ganska litet och obetydligt land i den här känsliga delen av världen. Visst, Sarkozy blev tvungen att ta avstånd från sin gamla polare Ben Ali, men mycket värre än så var det väl inte. EU skulle fortfarande kunna lita på sina dörrvakter som håller rent framför EU-porten. Det är ju liksom lite prydligare om migranter, asylsökande och andra svartingar hålls på ordentligt avstånd. Och så mycket mer praktiskt om man låter underhuggare sköta det. De (tex Libyen) kan ju ta i med hårdhandskarna på ett helt annat sätt.

Lilla Tunisien sågs inte heller som ett hot mot den realpolitik som USA har kört sedan de blev herre på täppan. För den som haft ögon och öron stängda sedan kalla krigets slut kan jag upplysa om att det finns två saker i Mellanöstern som ligger till grund för USA:s agerande. Israel och olja. Och det är det väl i och för sig inget större fel med. Det enda tråkiga är att det har lett till att man har prioriterat stabilitet framför demokrati. Det är därför man är bundis med ett stort gäng diktatorer i regionen. Verkligen fascinerande att man ändå lyckas sälja in Irak-kriget som ett altruistiskt demokrati- och frihetsprojekt! Det var ju ändå inte så länge sedan som Saddam ansågs vara en så schysst kille att han kunde sponsras i kampen mot Iran (några tusen ihjälgasade kurder kan man ju bortse från). I Saudiarabien sitter diktatorn säkrare än någonsin eftersom han precis kommit överens med USA om att få köpa avancerade vapen för 430 miljarder SEK.

Grönsakshandlaren i Tunisien lyckades alltså trolla fram en svart svan ur den Tunisiska öknen, men det var inte många som trodde på någon dominoteori.

Fredagens och lördagens rapporter från Egypten pekar på att det simmar en svart svan på Nilen också. Och det är en stor svan. Nu kan det bli konsekvenser i en helt annan skala.

Om vi börjar med det positiva scenariot så kan vi hoppas att Egypten sakta och säkert utvecklas till en stabil demokrati som kan ge sina invånare ett bättre liv och som som tillsammans med Tunisien utgör en förebild för regionen. En god relation med Israel bibehålls. USA och EU kan med gott samvete utöka sitt samarbete med Egypten och bidra till en ekonomiskt positiv utveckling som ökar stabiliteten ytterligare. Grogrunden för både politisk och religiös extremism minskar och utvecklingen går mot ett hyfsat sekulariserat och välfungerande samhälle av turkisk modell.

Tyvärr finns det som bekant en hel del spänningar i regionen som gör att det finns en hel del risker, som tex:

Ur ett ekonomiskt kortsiktigt perspektiv är det handel (Suezkanalen) och oljetransporter som kan påverkas. Bloggrannen Flute skriver mer om det. Eftersom det finns ett antal spelare på båda sidor av planen som ser Egypten som en viktig bricka i spelet så kan det vara någon som får för sig att vara proaktiv. Det skulle kunna en möjlighet för Iran att positionera sig. Varför inte via Hamas som de ju redan sponsrar? Eller via Muslimska brödraskapet? Eller så är det Israel som känner sig lite väl obekväma för att bara sitta still. Då kan vad som helst hända, ur ett mänskligt, politiskt och ekonomiskt (inte minst oljepriser) perspektiv.

Och helt plötsligt är fältet fritt för allsköns svarta svanar att dyka upp. Håll tummarna för att det går vägen.

Andra om utvecklingen i Egypten:

Chefsingenjören, Mitt i steget, Röda berget, Ekonomism, Jinge

ab12 dn1234 ex1234 svd1234 gp12 svt1234 SDS

,
Annonser