Jag lyssnade på Filosofiska rummet där man diskuterade ”Tillväxten och det hållbara välståndet”. Tim Jacksons bok var ett underlag i diskussionen som fördes av Kenneth Hermele (humanekolog och ekonom), Johan Norberg (författare/debattör associerad till Timbro o liknande) och den mindre kända Gunilla Andersson (Glokala tankekedjan). Diskussionen gav en bra bild av hur det låter när man ställer det naturvetenskapliga/ekologiska perspektivet mot det ekonomiska/marknadsinriktade. Kenneths kunskaper om de ekologiska systemens begränsade resurser får Johans marknads- och teknikoptimism att falla ganska platt. Här är några ordväxlingar (ungefärliga) från programmet:

Kenneth poängterade att det ekologiska systemets begränsningar överskrids redan idag och hur den starka tillväxten i tex Indien och Kina förvärrar situationen ytterligare. Han nämnde också att det finns många möjligheter att förbättra situationen (tex global vegetarianism), men menade att det inte är sannolikt att så mycket av det kommer att genomdrivas.

Johan höll med om att det är viktigt att sätta ramar (politikeruppgift) för vad som är miljömässigt rimligt (dvs internalisera miljökostnader) och menade att det då går att nå resultat. Framförallt när tillväxt och ökat välstånd gör det möjligt att lägga de resurser som krävs på miljöförbättringar. Johan exemplifierade med de lokala förbättringar (tex sjöar) av miljön som skett i Sverige.

Kenneths svarade ”du lider av någon sorts blindhet Johan” och att utrikeshandel gör att man flyttar problemen. I stort sett har man antingen ökat miljöproblemen i Sverige eller flyttat till andra länder som tex Kina.

När det gäller möjligheterna med grön teknologi så exemplifierade Kenneth med att västvärlden har blivit mycket effektivare på att använda resurser per BNP-krona, men att den totala belastning har ökat pga omsättningsökning. Den absoluta (verkliga) miljöbelastningen har alltså blivit värre trots effektiviseringen. Relativ avlänkning (tillväxt frikopplad från ökade miljöproblem) finns alltså men inte absolut avlänkning.

När det gäller synen på vad man göra åt situationen så poängterade Kenneth att hans syn var realistisk (inte pessimistisk). Kenneth menade att vi måste inse att vi står inför betydande miljöproblem (tex temperaturhöjning på 3-4 grader istället för målsättningen på 2 grader) som vi måste försöka begränsa skadorna av och hoppas att effekterna inte blir alltför katastrofala. Krismedvetenheten är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad för att vi ska genomföra de genomgripande förändringar som skulle krävas för att hantera miljö/resursproblemen.

Johans bild var som väntat betydligt mer optimistisk / naiv: ”… pessimism om teknikens utveckling som inte har sin grund i de senaste 200 årens utveckling. Jag vet inte om jag är nostalgisk kring industrihistorian eller om jag läst för mycket science fiction. Jag skulle bli förbluffad om vi om 100 år inte har de tekniska lösningarna som krävs.”

Tänk vad skönt att vara tekniknaivist. Bara att sluta oroa sig, luta sig tillbaka och låta den tekniska utvecklingen sköta jobbet. Riktigt roligt blir det förstås när tekniknaivister försöker bli konkreta och förklara hur det ska gå till. Med tanke på hur dominerande det tekniknaivistiska/tillväxtfokuserade perspektivet är så finns det mycket som talar för att Kenneth har rätt i sin bild. Vi kommer helt enkel få inrikta oss på att vi kommer slå huvudet i systemtaket och bara hoppas att det inte gör alltför ont.

Annonser