Miljö


Jag brukar försöka låta bli att skriva inlägg som bara tipsar om andra bloggares inlägg, men den här gången måste jag göra ett undantag.

Utmärkta Uppsalainitiativet (”för dig som inte vet bäst själv”) har skrivit en läsvärd debattartikel där de uppmärksammar tre forskare som är profilerade – och jobbar hårt – som klimatförnekare. Dessa tre forskare hade också en framträdande roll på den tiden när liknande desinformerande pågick för att framställa passiv rökning som ofarligt.

Jag tror inte att det främst är lobbyismpengar som är den drivande kraften för de utpekade forskarna och andra i samma situation.  Istället är det människans naturliga konservatism som gör det svårt att ta till sig något som vänder upp och ner på alla djupt präglade föreställningar och beteenden. Det som dock kan ge oss ett litet hopp i klimatfrågan är hur snabbt den allmänna uppfattningen ändå kan ändra sig när det väl tar fart. Jag har tagit upp ämnet tidigare. Ett av de bästa exemplen är den här barnpornografiska reklamen som idag skapar allt annat än positiva associationer!

Jag lyssnade på Filosofiska rummet där man diskuterade ”Tillväxten och det hållbara välståndet”. Tim Jacksons bok var ett underlag i diskussionen som fördes av Kenneth Hermele (humanekolog och ekonom), Johan Norberg (författare/debattör associerad till Timbro o liknande) och den mindre kända Gunilla Andersson (Glokala tankekedjan). Diskussionen gav en bra bild av hur det låter när man ställer det naturvetenskapliga/ekologiska perspektivet mot det ekonomiska/marknadsinriktade. Kenneths kunskaper om de ekologiska systemens begränsade resurser får Johans marknads- och teknikoptimism att falla ganska platt. Här är några ordväxlingar (ungefärliga) från programmet:

Kenneth poängterade att det ekologiska systemets begränsningar överskrids redan idag och hur den starka tillväxten i tex Indien och Kina förvärrar situationen ytterligare. Han nämnde också att det finns många möjligheter att förbättra situationen (tex global vegetarianism), men menade att det inte är sannolikt att så mycket av det kommer att genomdrivas.

Johan höll med om att det är viktigt att sätta ramar (politikeruppgift) för vad som är miljömässigt rimligt (dvs internalisera miljökostnader) och menade att det då går att nå resultat. Framförallt när tillväxt och ökat välstånd gör det möjligt att lägga de resurser som krävs på miljöförbättringar. Johan exemplifierade med de lokala förbättringar (tex sjöar) av miljön som skett i Sverige.

Kenneths svarade ”du lider av någon sorts blindhet Johan” och att utrikeshandel gör att man flyttar problemen. I stort sett har man antingen ökat miljöproblemen i Sverige eller flyttat till andra länder som tex Kina.

När det gäller möjligheterna med grön teknologi så exemplifierade Kenneth med att västvärlden har blivit mycket effektivare på att använda resurser per BNP-krona, men att den totala belastning har ökat pga omsättningsökning. Den absoluta (verkliga) miljöbelastningen har alltså blivit värre trots effektiviseringen. Relativ avlänkning (tillväxt frikopplad från ökade miljöproblem) finns alltså men inte absolut avlänkning.

När det gäller synen på vad man göra åt situationen så poängterade Kenneth att hans syn var realistisk (inte pessimistisk). Kenneth menade att vi måste inse att vi står inför betydande miljöproblem (tex temperaturhöjning på 3-4 grader istället för målsättningen på 2 grader) som vi måste försöka begränsa skadorna av och hoppas att effekterna inte blir alltför katastrofala. Krismedvetenheten är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad för att vi ska genomföra de genomgripande förändringar som skulle krävas för att hantera miljö/resursproblemen.

Johans bild var som väntat betydligt mer optimistisk / naiv: ”… pessimism om teknikens utveckling som inte har sin grund i de senaste 200 årens utveckling. Jag vet inte om jag är nostalgisk kring industrihistorian eller om jag läst för mycket science fiction. Jag skulle bli förbluffad om vi om 100 år inte har de tekniska lösningarna som krävs.”

Tänk vad skönt att vara tekniknaivist. Bara att sluta oroa sig, luta sig tillbaka och låta den tekniska utvecklingen sköta jobbet. Riktigt roligt blir det förstås när tekniknaivister försöker bli konkreta och förklara hur det ska gå till. Med tanke på hur dominerande det tekniknaivistiska/tillväxtfokuserade perspektivet är så finns det mycket som talar för att Kenneth har rätt i sin bild. Vi kommer helt enkel få inrikta oss på att vi kommer slå huvudet i systemtaket och bara hoppas att det inte gör alltför ont.

Det finns en politiskt ofta uttalad vilja att hantera de miljöutmaningar som världen står inför. Vanligt är tex att prata om en reducering av koldioxidnivån med 80-95% fram till 2050 (Moderaternas vision är till och med nollutsläpp!). Lyckligtvis är 2050 så långt fram i tiden att det är lätt att lämpa över ansvaret på framtida politiker. För när det gäller konkreta åtgärder så har det visat sig vara mycket svårare. Ur ett svenskt perspektiv brukar följande två ursäkter användas:

– med ökad tillväxt får vi råd att göra mer. Alltså måste vi först och främst fokusera på tillväxten, så löser sig det andra. Återigen ett exempel från moderaterna: tillväxt för ett bättre klimat (läsvärd kommentar finns här)

– att det lönar sig mycket bättre att fokusera på miljöproblemen i andra länder där det ger bättre avkastning. Sverige är ju redan så bra. Här kan också konkurrensargumentet komma in, dvs att Sverige inte får försämra sin internationella konkurrenskraft. Det bekymrar tex Sverker Martin-Löf.

Låt oss anta att visionen om nollutsläpp 2050 inte bara är vackra ord utan något som man också ska försöka uppnå. Vad krävs då? För att nå 95% lägre nivå 2050 jämfört med 2011 så krävs en årlig minskning på ca 7,5%! Visserligen kan man diskutera om det inte vore rimligt med en linjärt avtagande nivå, men även om vi räknar linjärt och säger att dagens utsläppsnivå på ca 10 ton (alltså inklusive utsläpp utomlands som drivs av svensk konsumtion) ska bli noll till 2050 så måste vi kapa utsläppen med ett ton per mandatperiod. Så när det är dags för val är det enkelt att stämma av med sittande regering om de är on track eller inte. Om det finns något parti som menar allvar med att reduktion av CO2-utsläpp då måste man ha en stenhård uppföljning på utsläppsnivåer och säkerställa att minskningarna följer den kurva som man planerar för att nå målet 2050.

Vi kan konstatera att det i dagsläget inte finns mycket tryck på den enskilda individen att reducera sitt fotavtryck. Det är också klart att så länge det bara är idealister och självspäkare som är motiverade att ställa om till en verkligt hållbar livsstil så kommer det inte att ge någon större effekt på helheten.

Det som behövs är helt enkelt ordentliga ekonomiska incitament. Det har diskuterats många olika varianter. I Sverige finns det idag en koldioxidskatt (för fordon och energiproduktion) som har gjort mycket för att vi fått en vettig utbyggnad av fjärrvärme. Det finns också ett certifikatsystem för energiproduktion som stimulerar utveckling av förnyelsebar energi. På europeisk nivå finns ett system för utsläppsrättigheter som också ska sätta press på koldioxidutsläppen från industrin (än så länge har det dock inte haft någon större effekt). Detta är visserligen bra system som säkert kan ge resultat om man skruvar åt kraven ordentligt och utökar omfånget. Det faktum att man beslutar bygga Förbifart Stockholm trots att antalet miljövänliga transporter (alltså verkligt miljövänliga, inte etanoldrivna) 2020 inte beräknas uppgå till mer än 1,1% visar tydligt att dagens system är alldeles för kravlöst. Det finns dock ett område som helt saknar incitament för miljövänligt agerande – konsumtion (mat, kläder, prylar, etc) vilket ju också står för en betydande del av utsläppen. Även här skulle skattebaserade incitamentsmodeller behövas. För att få garanterad effekt, så kan en ransoneringsmodell tillämpas. Det finns många som har funderat och skrivit om ransonering – eller individuella utsläppsrättigheter (lite mer marknadsanpassad terminologi). Effekt har en bra sammanställning.

Vilka styrmedel som ska göra jobbet är en fråga som jag med varm hand överlåter åt politiker. Det viktiga är att de finns en tydlig uppföljning som visar om åtgärderna är tillräckliga eller inte.

Alltså, kom ihåg: det är ett ton CO2 per mandatperiod som ska bort!

growth

Uppdatering 3: Traditionellt brukar miljökramare kallas flummiga – det verkar som om tillväxtkramare försöker göra allt för att lägga beslag på det epitet. Beundransvärt att någon vågar signera en text som denna! Texten hade gjort sig mycket bättre på Badlands Hyena (där jag hittade länken till artikeln).

Uppdatering 2: Fascinerande, Expressen av alla tidningar har en artikel av Tim Jackson som är väldigt rakt på sak. Det nämns att Tim ska träffa svenska toppolitiker. Vi får se vad det innebär, förhoppningsvis kan det generera en del uppmärksamhet i media. Läs gärna mer om Tim Jackson här.

Uppdatering1 : Det jobbas hårt på att styra bort S från tillväxtkritiken. Svenskt Näringsliv har anlitat PR-byrå med målsättning att skapa en tillväxtvänlig socialdemokrati!

Ekonomisk tillväxt är heligt. Än så länge finns det inget politiskt parti som vågar vara politiskt inkorrekt och offentligt säga att kejsaren är naken, dvs att förväntningar på ständig tillväxt i samhällsekonomin är orimligt (en del bloggdiskussioner finns dock, tex V, MP, S, C, i KD finns det säkert också sådana diskussioner med tanke på Anders Wijkman, men hos FP och framförallt M lär det vara svårt att hitta!

Det finns många grundläggande strukturer i vårt samhälle som bygger på ständig tillväxt. Din pensionsprognos baseras alltid på positiv tillväxt. Det viktigaste sättet att få ner arbetslösheten är genom tillväxt. Miljön ska räddas av tillväxt. Bostadsmarknaden och stora delar av det finansiella systemet skulle få problem utan tillväxt. Vi har helt enkelt format ett samhälle som är beroende av tillväxt. Alltså är det inte konstigt att debatten saknas om vad vi ska göra när samhället inte längre kan drivas framåt av tillväxt. När, var, hur tillväxten kommer att vika vet vi inte så mycket om – det enda som är säkert är att perioden av ständig tillväxt kommer att ta slut.

Tillväxtens förkunnare, som än så länge med nonchalans kan förpassa så kallade tillväxtkritiker som orealistiska alternativa drömmare, brukar prata om att det är tjänstesektorn som ska stå för tillväxten och att grön tillväxt är möjligt med ny teknik. Det finns många invändningar mot dessa argument, men det får jag ta upp i ett annat inlägg (här finns läsvärda tankar). Syftet med den här texten är snarare att visa den övergripande orimligheten med evig tillväxt och att man därmed ur ett politiskt perspektiv faktiskt behöver fundera på hur ett samhälle utan tillväxt ska se ut – oavsett om man tror att det inträffar nu eller något längre fram i tiden.

2009 var Sveriges BNP ca 3204 miljarder kronor. Om vi antar en årlig tillväxt på 3% (inte alltför aggressivt om man utgår från pensionsprognoser), så kommer den årliga BNP-ökning redan år 2129 överstiga dagens totala BNP. Om vi tar ut svängarna och ser vad Sveriges BNP blir år 2500 så hamnar vi på en nivå som är ca 2 miljoner gånger större än dagens BNP! Att det blir så höga siffror kanske överraskar någon läsare, men det är den effekt som man får när man har en exponentiell tillväxt, eller årliga ej avtagande procentuella ökningar. Exponentiell tillväxt är vanligt förekommande i naturen, men det finns alltid en begränsande faktor som slår till förr eller senare. Något förenklat leder begränsningen till att den exponentiella tillväxten bryts på två olika sätt, antingen i form av en J-kurva eller S-kurva. Tillväxten av lämmelpopulation brukar användas som exempel på J-kurva (även om omfattningen av lämmeltåg är något omtvistad), där populationen ökar exponentiellt tills en plötslig avsevärd minskning sätter in. När populationen reducerats ordentlig tar tillväxten fart igen. Vid en S-kurva avtar tillväxten i takt med att begränsande faktorer i den omgivande miljön sätter in och en stabil nivå utan tillväxt etableras långsamt (ingen drastiskt minskning).

Vid exponentiell tillväxt kräver varje fördubbling av populationen / förbrukningen / aktuell enhet, att lika mycket läggs till som det totala antalet sedan tillväxten påbörjades, eller som Stellan Tengroth uttrycker det i sin läsvärda bok ”Tillväxt till döds” : Under tiden fram till nästa fördubbling kommer vi att göra slut på lika mycket som vi har gjort slut på sedan tidernas begynnelse. Vilket får effekten att om världens kolförbrukning fortsätter att öka med 3% årligen så kommer förbrukningen att ha fördubblats redan 2035. Det innebär att lika mycket kol som förbrukats från att det upptäcktes fram till idag kommer att ha göras av med på 25 år! [visserligen med approximationen att den historiska tillväxten varit 3% årligen]

Med tanke på hur beroende vårt samhälle är av ekonomisk tillväxt så finns det all anledning att fundera på vilka alternativ det finns och börja förbereda för en övergång till ett verkligt långsiktigt hållbart samhälle. Ju tidigare detta kan bli en offentligt diskuterad fråga desto större chans att vi undviker att ekonomin och inte minst utvecklingen av vårt samhälle följer mönstret för J-kurvan.

Att prata om långsiktig ekonomisk tillväxt utan att fundera på tidsperspektivet är som att hoppa fallskärm och inte fundera på om man fått med sig fallskärmen förrän man börjar närma sig marken!

Tips på andra sidor som tar upp tillväxtproblematiken: Framtidsrealisterna, Steg3, Effekt


Ikväll tog jag mig till Tim Jacksons (mer bakgrundsinfo om honom) föreläsning i Malmö för att höra vad han hade att säga. Och jag var inte ensam.. Föreläsningen hade flyttats till den största föreläsningssalen som uppskattningsvis rymde några hundra, men det blev ändå en golvplats för mig och ganska många andra.

Eftersom jag inte läst hans bok (nyligen översatt till svenska) – bara hans debattartikel i Expressen så var jag nyfiken på hans budskap.

Föreläsningen blev en effektiv sammanfattning av huvudteserna i hans bok (jag bläddrade i den efteråt) som han levererade på ett slagkraftigt, men ändå nyanserat sätt.

Sammanfattningsvis kan man beskriva hans budskap i tre huvudpunkter:

1. Konstant ekonomisk tillväxt i en värld av begränsade resurser är omöjligt (självklart för en biolog, men ack så svårt för en nationalekonom..).

Ett talande räkneexempel presenterades: Idag är relationen CO2/$ i den globala ekonomin 768g/$. För att nå uppställda klimatmålsättningar för 2050 med bibehållen tillväxt så måste värdet ner till 6 g/$!

Marginalnyttan av BNP-tillväxt avtar starkt för välfärdsindikatorer som livslängd, barnadödlighet, utbildning, trygghet, lycka, etc – det finns helt enkelt inte några rationella skäl för oändlig ekonomisk tillväxt. För människor med låg levnadsstandard finns det däremot all anledning att främja tillväxt eftersom det ger avsevärd effekt på välståndet. Tim betonade flera gånger att han inte är en ideologisk motståndare till tillväxt – i utvecklingsländer kan det definitivt finnas behov av tillväxt. Inget i linje med det snömos som Sydsvenskan hävde ur sig och som jag tog upp i föregående inlägg.

2. Dagens ekonomiska system har en mycket effektiv inneboende dynamik för att stimulera ekonomisk tillväxt. Tim beskrev det ungefär så här: Symbiosen mellan företag och hushåll gör att ökade inkomster och lägre priser (effektiviseringar) ger hushållen större utrymme för att investera och spendera, vilket i sin tur gynnar företagens tillväxt. Lanseringar av nyheter och behov av statuskonsumtion (heminredningsboomen, märkeskläder, tekniska prylar, etc,etc) bidrar till att upprätthålla hushållens konsumtion. Systemet kan också alltid eldas på med krediter (QE, kreativa finansmarknadsprodukter, liberalisering av lånevillkor, etc). Dynamiken i både den ekonomiska och sociala strukturen är som skräddarsydd för ett samhälle av evig tillväxt.

Problemet är ju att det finns begränsningar. Finanskrisen är ett bra exempel på när maskineriet börjar hacka. Även Tim är inne på att det inte är en engångsföreteelse. Oljepris nämndes som en tänkbar utlösare till nästa kris.

Den struktur som är optimerad för att leverera tillväxt utan hänsyn till ekologiska systembegränsningar klarar helt enkelt inte av att skapa de drivkrafter som behövs för en nödvändig omställning.

3. Denna del av föreläsningen blev snabbspolad pga tidsbrist, men i stort handlade det om människans drivkrafter och hur de kan användas. Ur ett evolutionsperspektiv har människan haft behov av egenskaper som motsatsparen själviskhet och altruism, strävan efter nytt och bevarande av gammalt. Tim menar att dagens samhällsstrukturer och -institutioner är hårt inriktade på stimulering av själviskhet och strävan efter nytt. Detta är något som man måste ändra på för att få ett system som driver utvecklingen i rätt riktning. Som sagt så blev det något summariskt här så fler detaljer får väl inhämtas från boken.

_

På det hela taget alltså inga större nyheter eller revolutionerande påståenden, men mycket bra paketerat och hopknutet. Föreläsningen i Stockholm rekommenderas (ABF-huset 8 februari 18.00).

Tim kommer även att ha en föreläsning i riksdagen. Man kan ju hoppas att någon mer än de närmaste sörjande hittar dit. Skulle vara kul att få en rapport om det är någon som har planerat in ett besök.

_

Frågan om hur Socialdemokraterna ser på tillväxt hettade till i samband med Prime-gate. Ingen vågade vara öppet tillväxtkritisk, men det visade sig ändå finnas en hel del nyanser. När jag sökte på Tim Jackson så hittade jag två andra sossar som fått upp ögonen, HBT-sossen och Bo Widegren. MP-bloggar dominerade sökningen stort. Kommentarer från alliansbloggar lyste tyvärr med sin frånvaro.

Positiv artikel i DN om boken.

Bau-EU

Image via Wikipedia

2007 satte EU upp klimat och energimål som ska uppfyllas innan 2020:

– minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 % (30% vid internationell överenskommelse) – från 1990 års nivå

– primärenergianvändning i EU ska minska med 20% mha ökad energieffektivitet

– öka andelen förnybar energi till 20% av all energianvändning i EU

Capgemini gör en årlig studie av energimarknaden och i årets upplaga utvärderar man hur långt EU har kommit på vägen mot de uppsatta målen. Inte helt överraskande kommer man fram till att det är mycket kvar att göra och att det blir svårt att klara målen.

För att börja med den lätta biten – när det gäller växthusgaserna så är man på god väg. Man har redan kommit ner till en nivå som är 17,3% lägre än 1990. Som vanligt kan man dock se ett tydligt övergripande samband mellan tillväxt och klimatpåverkan. Ekonomins tillbakagång under 2009 bidrog till ca 7% av de 17,3% nedgång. Nu är det väl ingen som räknar med stark tillväxt i EU-området fram till 2020 så det går säkert att ro hem en 20%-ig reducering utan alltför stora ansträngningar. En internationell överenskommelse som höjer målsättningen till det lite mer utmanande 30%  är inte på tapeten efter misslyckandet i Köpenhamn.

Energieffektiviseringen blir svårare att ro i hamn. Visserligen fick man även på detta område stor hjälp av finanskrisen som drog ner energiförbrukningen under 2009 med 5,6%, men även med nolltillväxt fram till 2020 så är det tveksamt om målet kan nås. Transport och fastighetssektorn har störst potential och de är branscher där tar lång tid innan effektiviseringar slår igenom på bred front (pga långa ledtider).

Att att öka andelen förnybart till 20% blir också svårt att uppnå. Tillväxttakten av förnybart gick ner under 2009, men låg fortfarande på 15% för vind och 53% för solenergi. Trots den höga tillväxten av förnybart så bedöms den inte att räcka till för att nå en andel på 20% till 2020.

I mina ögon är ovanstående ett exempel på hur svårt det är att både ha och äta kakan, dvs göra tillräckliga miljöförbättringar samtidigt som ekonomin växer. Det överlägset snabbaste sättet att minska energiförbrukningen och därmed klimatpåverkan är en ordentlig recession. Men samtidigt så finns det bieffekter med en krympande ekonomi. Förutom att det säljs färre tepanyaki-hällar så rasar även investeringarna i det som på lite längre sikt ska hjälpa oss att få ordning på energisituationen.

Vad man kan konstatera är alltså att vi helt enkelt inte har de incitament som krävs för att göra vårt samhälle långsiktigt hållbart oavsett om vi har tillväxt eller inte. Det som behövs är därför att skruva åt incitamenten ordentligt så att en större del av hushållskassan går till omställning samtidigt som samhället på sikt måste anpassas till en ekonomi utan tillväxt.

Självklart är det bra med ökad medvetenhet om hur el kan sparas, men det räcker inte!

Nu när E.ONs reklamkampanj (Läs det här innan du inte stänger av datorn ikväll / Goodbye standby) har rullat ut över Sverige så kunde jag inte låta bli att tänka på ett inlägg som jag skrev i höstas och passar på att posta det igen.

Läs en tidning eller se ett tv-program. Om det handlar om miljö så är det sällan det inte finns ett klämkäckt inslag av: ”så här kan du göra för att minska din miljöpåverkan”. Det kan handla om att undvika stand-by-läge på tv:n, byta glödlampor, kompostera, osv. Givetvis är det ofta bra råd och tips som det finns all anledning att följa. Problemet är att man lätt kan få för sig att det är på det sättet som vi kan lösa problemet med att jordens resurser är begränsade och vi börjar närma oss den gräns då överutnyttjandet kommer att få allvarliga konsekvenser (inte bara klimatfrågan, det gäller även vatten, mat, energi och andra resurser).

Kunskapen om att vi lever över våra tillgångar är inte ny och innerst inne inser förmodligen de flesta i Sverige att vår resurskonsumtion i längden är globalt ohållbar. Men även för de mest hängivna miljömuppar så är det inte lätt att avvika från normen. Så länge hela samhällsstrukturen bygger på att naturresurser är mer eller mindre oändliga så kräver en verkligt miljösnål livsstil mycket motivation, lite belöning samt förmåga att leva med tönt- / idiotstämpel. Oavsett om det handlar om varukonsumtion, arbete, energiförbrukning, transport, semester, etc så finns det endast obefintliga incitament för individen att anpassa sig till en verkligt hållbar livsstil. Det är också därför som vi inte har lyckats bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning – vilket är ett faktum oavsett vad centerpartister yrar om. Miljöpartiet är det enda partiet som har gjort vissa ansatser till att visa att de förstår detta. Tyvärr har det ju inte resulterat i mer än smått meningslösa förslag, som tex 49 öre extra bensinskatt. För att få ner utsläpp från bilar med 20% till 2020 räknar Statens institut för kommunikationsanalys med att skatten måste upp med 7kr!

Ur ett lite större perspektiv så är det istället väldigt mycket grönmålning av olika företags produkter och tjänster som dominerar agendan, gärna uppbackat av politiker, så att det fortfarande ska kännas bra när vi ökar konsumtionen (och resursförbrukningen) ytterligare. För att inte bara skrapa på ytan utan verkligen få till avgörande förändringar så finns det bara två sätt:
1. se till att det svider i plånboken
2. begränsa tillgången, dvs ransonera

Det finns som bekant ansatser till detta (tex utsläppskvoter för koldioxid, miljöskatter, fiskekvoter etc), men problemet är att begränsningarna / incitamenten är mer eller mindre bortkompromissade så att det inte får så stor effekt i slutändan. Det är här de politiska ansträngningarna måste fokuseras om vi inte som så många tidigare civilisationer ska börja halka utför. Miljön kan inte räddas av individers goda vilja och ansträngningar.

Nästa sida »