Nicole Foss i Malmö

Precis som när Tim Jackson var på föreläsningsturne i Sverige så fick Malmö äran att vara den första anhalten för Nicole Foss Sverigesväng. Fru Foss gjorde en stabil presentation – det märktes att hon kört den några gånger tidigare. Inramningen var dock lite mer amatörmässig och antalet besökare betydligt färre (uppskattningsvis 75-100) än när Tim höll hov.

Budskapet som levererades innehöll inte några större överraskningar. Det handlade om credit crunch i oskön förening med minskande tillgång till energ och hur det påverkar vår värld.

När det gäller energin så hade Nicole några tydliga bilder som visar på problematiken, tex hur upptäckten av nya oljekällor har avtagit (se bild) och en Hubbert-kurva som visade på hur nedgången av tillgänglig utvinningsbar nettoenergi accelereras pga avtagande Energy Return On Energy Investment (bra genomgång av begreppet finns här).

Den internationellt höga skuldsättningsnivån jämfördes med klassiska bubblor. Nicole tog upp att det internationella kreditsystemet var en hårsmån från kollaps under 2008, men att de statliga ingrepp som gjorts därefter för att hålla igång ekonomin endast skjuter upp den oundvikliga kraschen. Presentation hade på det här området kompletterats med en del Sverige-specifik info, inte minst ett diagram som visar Sveriges tråkiga placering på bostadsbubbelrankningen. Något roligare att diagrammet hade hämtats från bloggrannen Cornucopia!

Generellt vilade det en rätt tung domedagsstämningen över presentationen, då inget mindre än en samhällskollaps är att vänta. För att punktera bubblan menade Nicole att man ska tillbaka till en ekonomisk nivå som gällde 30-40 år sedan (när kreditbubblan började blåsas upp) och att det inte går att pysa ut luften kontrollerat. Den huvudsakliga risken med processen är att den kan leda till kontraproduktiva psykologiska reaktioner med fascistiska politiska strömningar som följd (Sarah Palin och Glenn Beck nämndes som potentiella potentater i USA..).

Visst är det ett möjligt scenario som det är bra att vara medveten om, men som jag ser det så finns det mycket som talar för att det finns fler nyanser på skalan. Åtminstone för oss som lever i samhällen där det finns ekonomiska marginaler. En fördubbling av energi eller livsmedelspriser slår betydligt hårdare i andra delar av världen (bra exemplifiering finns på bloggen ”Livet efter oljan”).

Under frågestunden dök det upp några frågor av typen – ‘men har du tänkt på den här möjligheten till energiutvinning, kommer inte den att förändra allt?’. Det var tydligt att Nicole rörde sig på hemmaplan i dessa frågor och kunde med tydlig expertaura enkelt avväpna frågeställaren.

Hursomhelst var det en mycket intressant presentation och om inte familjen hade kallat där hemma så jag gärna fortsatt diskussionen över en öl som Nicole och hennes vapendragare med emfas bjöd in till!

Turnén fortsätter med stopp i Göteborg, Uppsala och Stockholm- mer info på medarrangören Effekts hemsida. Rekommenderas!

Miljöpartiet är med på en hörna och arrangerar en Riksdagsföreläsning (precis som när Tim Jackson var här). Skulle vara intressant att höra om det är några riksdagspolitiker som dyker upp och om hur de reagerar.

 

Tillväxtdiskussion i Filosofiska rummet – P1

Jag lyssnade på Filosofiska rummet där man diskuterade ”Tillväxten och det hållbara välståndet”. Tim Jacksons bok var ett underlag i diskussionen som fördes av Kenneth Hermele (humanekolog och ekonom), Johan Norberg (författare/debattör associerad till Timbro o liknande) och den mindre kända Gunilla Andersson (Glokala tankekedjan). Diskussionen gav en bra bild av hur det låter när man ställer det naturvetenskapliga/ekologiska perspektivet mot det ekonomiska/marknadsinriktade. Kenneths kunskaper om de ekologiska systemens begränsade resurser får Johans marknads- och teknikoptimism att falla ganska platt. Här är några ordväxlingar (ungefärliga) från programmet:

Kenneth poängterade att det ekologiska systemets begränsningar överskrids redan idag och hur den starka tillväxten i tex Indien och Kina förvärrar situationen ytterligare. Han nämnde också att det finns många möjligheter att förbättra situationen (tex global vegetarianism), men menade att det inte är sannolikt att så mycket av det kommer att genomdrivas.

Johan höll med om att det är viktigt att sätta ramar (politikeruppgift) för vad som är miljömässigt rimligt (dvs internalisera miljökostnader) och menade att det då går att nå resultat. Framförallt när tillväxt och ökat välstånd gör det möjligt att lägga de resurser som krävs på miljöförbättringar. Johan exemplifierade med de lokala förbättringar (tex sjöar) av miljön som skett i Sverige.

Kenneths svarade ”du lider av någon sorts blindhet Johan” och att utrikeshandel gör att man flyttar problemen. I stort sett har man antingen ökat miljöproblemen i Sverige eller flyttat till andra länder som tex Kina.

När det gäller möjligheterna med grön teknologi så exemplifierade Kenneth med att västvärlden har blivit mycket effektivare på att använda resurser per BNP-krona, men att den totala belastning har ökat pga omsättningsökning. Den absoluta (verkliga) miljöbelastningen har alltså blivit värre trots effektiviseringen. Relativ avlänkning (tillväxt frikopplad från ökade miljöproblem) finns alltså men inte absolut avlänkning.

När det gäller synen på vad man göra åt situationen så poängterade Kenneth att hans syn var realistisk (inte pessimistisk). Kenneth menade att vi måste inse att vi står inför betydande miljöproblem (tex temperaturhöjning på 3-4 grader istället för målsättningen på 2 grader) som vi måste försöka begränsa skadorna av och hoppas att effekterna inte blir alltför katastrofala. Krismedvetenheten är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad för att vi ska genomföra de genomgripande förändringar som skulle krävas för att hantera miljö/resursproblemen.

Johans bild var som väntat betydligt mer optimistisk / naiv: ”… pessimism om teknikens utveckling som inte har sin grund i de senaste 200 årens utveckling. Jag vet inte om jag är nostalgisk kring industrihistorian eller om jag läst för mycket science fiction. Jag skulle bli förbluffad om vi om 100 år inte har de tekniska lösningarna som krävs.”

Tänk vad skönt att vara tekniknaivist. Bara att sluta oroa sig, luta sig tillbaka och låta den tekniska utvecklingen sköta jobbet. Riktigt roligt blir det förstås när tekniknaivister försöker bli konkreta och förklara hur det ska gå till. Med tanke på hur dominerande det tekniknaivistiska/tillväxtfokuserade perspektivet är så finns det mycket som talar för att Kenneth har rätt i sin bild. Vi kommer helt enkel få inrikta oss på att vi kommer slå huvudet i systemtaket och bara hoppas att det inte gör alltför ont.

 

Sluta snacka – dax att leverera

Det finns en politiskt ofta uttalad vilja att hantera de miljöutmaningar som världen står inför. Vanligt är tex att prata om en reducering av koldioxidnivån med 80-95% fram till 2050 (Moderaternas vision är till och med nollutsläpp!). Lyckligtvis är 2050 så långt fram i tiden att det är lätt att lämpa över ansvaret på framtida politiker. För när det gäller konkreta åtgärder så har det visat sig vara mycket svårare. Ur ett svenskt perspektiv brukar följande två ursäkter användas:

– med ökad tillväxt får vi råd att göra mer. Alltså måste vi först och främst fokusera på tillväxten, så löser sig det andra. Återigen ett exempel från moderaterna: tillväxt för ett bättre klimat (läsvärd kommentar finns här)

– att det lönar sig mycket bättre att fokusera på miljöproblemen i andra länder där det ger bättre avkastning. Sverige är ju redan så bra. Här kan också konkurrensargumentet komma in, dvs att Sverige inte får försämra sin internationella konkurrenskraft. Det bekymrar tex Sverker Martin-Löf.

Låt oss anta att visionen om nollutsläpp 2050 inte bara är vackra ord utan något som man också ska försöka uppnå. Vad krävs då? För att nå 95% lägre nivå 2050 jämfört med 2011 så krävs en årlig minskning på ca 7,5%! Visserligen kan man diskutera om det inte vore rimligt med en linjärt avtagande nivå, men även om vi räknar linjärt och säger att dagens utsläppsnivå på ca 10 ton (alltså inklusive utsläpp utomlands som drivs av svensk konsumtion) ska bli noll till 2050 så måste vi kapa utsläppen med ett ton per mandatperiod. Så när det är dags för val är det enkelt att stämma av med sittande regering om de är on track eller inte. Om det finns något parti som menar allvar med att reduktion av CO2-utsläpp då måste man ha en stenhård uppföljning på utsläppsnivåer och säkerställa att minskningarna följer den kurva som man planerar för att nå målet 2050.

Vi kan konstatera att det i dagsläget inte finns mycket tryck på den enskilda individen att reducera sitt fotavtryck. Det är också klart att så länge det bara är idealister och självspäkare som är motiverade att ställa om till en verkligt hållbar livsstil så kommer det inte att ge någon större effekt på helheten.

Det som behövs är helt enkelt ordentliga ekonomiska incitament. Det har diskuterats många olika varianter. I Sverige finns det idag en koldioxidskatt (för fordon och energiproduktion) som har gjort mycket för att vi fått en vettig utbyggnad av fjärrvärme. Det finns också ett certifikatsystem för energiproduktion som stimulerar utveckling av förnyelsebar energi. På europeisk nivå finns ett system för utsläppsrättigheter som också ska sätta press på koldioxidutsläppen från industrin (än så länge har det dock inte haft någon större effekt). Detta är visserligen bra system som säkert kan ge resultat om man skruvar åt kraven ordentligt och utökar omfånget. Det faktum att man beslutar bygga Förbifart Stockholm trots att antalet miljövänliga transporter (alltså verkligt miljövänliga, inte etanoldrivna) 2020 inte beräknas uppgå till mer än 1,1% visar tydligt att dagens system är alldeles för kravlöst. Det finns dock ett område som helt saknar incitament för miljövänligt agerande – konsumtion (mat, kläder, prylar, etc) vilket ju också står för en betydande del av utsläppen. Även här skulle skattebaserade incitamentsmodeller behövas. För att få garanterad effekt, så kan en ransoneringsmodell tillämpas. Det finns många som har funderat och skrivit om ransonering – eller individuella utsläppsrättigheter (lite mer marknadsanpassad terminologi). Effekt har en bra sammanställning.

Vilka styrmedel som ska göra jobbet är en fråga som jag med varm hand överlåter åt politiker. Det viktiga är att de finns en tydlig uppföljning som visar om åtgärderna är tillräckliga eller inte.

Alltså, kom ihåg: det är ett ton CO2 per mandatperiod som ska bort!

 

Vad kostar det orangea kuvertet?

1994 beslutade riksdagen om en pensionsreform. Man insåg att det gamla ATP-systemet höll på att bli för dyrt och ändrade systemet till att vara premiebaserat i stället för förmånsbaserat.

För att opinionen inte skulle bli för stark mot försämringen för framtida pensionärer lockade man med “premiepension”, 2,5% av inkomsten skulle avsättas till en individuell fond som man fick placera efter eget huvud.

Staten lyckades alltså med att skjuta över hela risken avseende framtida avkastningar till folket. Genom införandet av premiepensionen individualiserades även en del av risken, alltså det är ditt eget fel (genom dåligt fondval) om du får låg pension.

Det finns helt klart fördelar med en förmånsbaserad pension (du får xx% av din lön när du går i pension) utan en premiebaserad (du får xx% av din livsinkomst +/- avkastning). När det gäller de 2,5 % premiepension så kan man misstänka att det fanns taktiska och ideologiska skäl till införandet (typ, vi måste sälja in det på något sätt och valfrihet är alltid bra), men något strukturellt skäl till att låta alla inkomsttagare förvalta en del av sina pensioner finns inte!

Om nu kapitalförvaltning är en skicklighetssport (det vore intressant att pröva det i HD…) så borde det väl finnas de som är mer kvalificerade än genomsnitts-inkomsttagaren. Resultaten från de som försökt med aktiva val övertygar ju inte heller.

Även effektivitetsmässigt är det högst diskutabelt. Är det verkligen befogat att 5,8 miljoner människor ska sitta och fundera över börsutvecklingen i Kina, eller oljeprisets riktning? Enligt vissa s.k. experter bör man titta över sina fondval en gång per kvartal. Om man ägnar ca 9 sekunder åt var och en av de 806 premiepensionsfonderna (dvs totalt 2 timmar) för att göra ett intelligent val så innebär det att det totalt läggs ner 46,4 miljoner arbetstimmar på fondval om alla följer råden att göra ett “aktivt val”.

Det motsvarar ca 28000 helårsarbeten, om vi räknar med en timkostnad på 150 kr så blir den årliga kostnaden ca 7 miljarder. Oräknat denna kostnaden så har ”soffligarfonden” varit bättre än snittet av de aktivt valda fonderna 6 av 10 år. Jag tror att tiden/pengarna kan användas bättre.

Under 2009 behövde pensionsmyndigheten dessutom 451 miljoner för att administrera systemet  och fondbolagen tog ungefär 1 miljard för att “förvalta” sina fonder. Sen finns det ju ett antal lycksökande rådgivare som mot en nätt avgift så gärna hjälper till med det aktiva valet och ”sätter guldkant på pensionen”

Summa summarum så lägger alltså en massa människor ner en massa tid i onödan på att aktivt välja ppm-fonder. Fonderna tar sedan betalt för att placera pengarna men gör det inte bättre än genomsnittsavkastningen (via Morningstar kan man själv konstatera att endast 19 av 94 sverige-fonder har gått bättre än Avanza Zero räknat på tre år, vilket är ett ganska sannolikt utfall om bara slumpen är inblandad).

Det är dags att lägga ner PPM.

 

Elbranschen är svår – men E24 slaskar mest till det

Jag har noterat den uppmärksamhet som E24s artiklar om elbranschen har skapat (tex här), men först nu läst vad de har skrivit. Elmarknaden skiljer sig en hel del från övriga branscher och det är lätt att gå snett om man inte har ordentlig förståelse för hur den fungerar. Men jag vill nog påstå att E24 har visat att de konkurrerar med DI om slaskigaste näringslivsjournalistiken. Antingen har E24:

1. missat en hel del i sin research

2. bara passat på att skapa uppmärksamhet och få fler läsare genom att medvetet vara lite rundhänta med fakta

I artikeln ”Välkommen till den sköna nya elvärlden” målar Per Lindvall upp en aningens konspiratorisk bild av hur det fungerar. Det är dock inte mycket som har blivit rätt. Av alla tokigheter i artikeln så är det nog beskrivningen av överföringen av el mellan Sverige och Tyskland som är den mest verklighetsfrämmande. Enligt författaren så används överföringskapaciteten bara när det hjälper till att hålla svenska elpriser uppe, inte när tyska priser är lägre. Det framgår inte om artikeln lägger skulden för detta på elbolagen, vilket känns mest naturligt, men i verkligheten är det Svenska Kraftnät som styr flödet. Om Per Lindvall känner till detta (kanske inte..) så innebär det alltså att han anklagar en myndighet för att hjälpa elproducenterna att hålla prisnivåerna upp. Det är en ganska avancerad anklagelse – speciellt med tanke på att det finns en hyggligt stor transparens i flöden och priser!

På Second Opinion har Svenska Kraftnät skrivit ett bra bemötande av Per Lindvalls artikel.

I en annan artikel raljeras över eljuntans vinstfest. Även i den här artikeln finns det mycket mer av vilja än vett. Huvudpoängen är att de svenska energibolagen tjänar så mycket per anställd. Att använda ett sådant nyckeltal på energibranschen kan inte bara vara inkompetens. Jag förutsätter att det är ett sätt att skruva till budskapet för att det ska gå hem i stugorna. Även om man använder det nyckeltalet för jämförelse med europeiska branschkollegor så säger det inte så mycket. Nivån av outsourcing är tex generellt sett betydligt högre i svenska energibolag. För att göra en seriös jämförelse måste man såklart också se på en längre tidsperiod än ett enskilt år.

På det hela taget är det tråkigt när den för framtiden så viktiga energibranschen blir en plats för pajkastning av populister som vill vinna enkla poäng. Risken finns att politiker som ser chansen att bättra på opinionssiffrorna hoppar på racet och hittar på åtgärder som i bästa fall inte skadar, men som tar fokus från de verkligt viktiga långsiktiga frågorna (rekommenderar Flutes sammanställning).

Om man vill fokusera på just energibolagens marknadsförutsättningar i Sverige så finns det betydligt mer relevanta saker att lyfta upp än det som E24 har tagit upp. En sak som borde få större fokus är tex äganderätten till vattenkraften som Kvantitativt tar upp på ett bra sätt.  Det är få andra länder som har lika generösa villkor som Sverige. Det vanligaste är att energibolag kan förvärva koncessionsrätt som gäller under en begränsad tidsperiod. Staten leasar helt enkelt ut tillgången. Har värdet på vattenkraften gått upp under leasingtiden så blir det helt enkelt dyrare vid nästa koncessionsauktion. I Frankrike pågår det tex en vattenkraftauktion där Vattenfall är en av flera hugade spekulanter.

Ett annat exempel är den avvecklingslag för kärnkraften som upphävdes förra året. Folkomröstningen resulterade i ett beslut om avveckling 2010. Avvecklingslagen angav också ersättningsutrymmet för kärnkraftägarna, där en livstid på 40 år var en begränsande faktor. Med tanke på att kärnkraftverken byggdes runt 1975-1980 så hade det inte varit så många år kvar att kompensera ägarna för. När det blev fritt fram för kärnkraftsägarna att förlänga drifttiden till över 40 år så är det så klart en ekonomisk fördel. Den fördelen fick energibranschen gratis. I Tyskland gjordes en liknande politisk överenskommelse där man beslöt att tillåta livstidsförlängning av kärnkraftverken med i genomsnitt 12 år (observera att det fortfarande är tidsbegränsat). Eftersom det finns ett starkt kärnkraftsmotstånd i Tyskland så kostade uppgörelsen om livstidsförlängning en hel del för energibolagen – de ska punga ut med ca 15 miljarder EUR för att stötta förnyelsebar energiproduktion. Kärnkraftsbranschen i Tyskland har dessutom nyligen drabbats av en bränsleskatt på ca 2,3 miljarder EUR årligen.

Om E24 hade fokuserat på den här typen av frågor – då hade artiklarna kunnat bli intressanta.

JJag hJddhttp://www.e24.se/analys/valkommen-till-den-skona-nya-elvarlden_2648769.e24

 

Tillväxt – hur länge till?

Uppdatering 3: Traditionellt brukar miljökramare kallas flummiga – det verkar som om tillväxtkramare försöker göra allt för att lägga beslag på det epitet. Beundransvärt att någon vågar signera en text som denna! Texten hade gjort sig mycket bättre på Badlands Hyena (där jag hittade länken till artikeln).

Uppdatering 2: Fascinerande, Expressen av alla tidningar har en artikel av Tim Jackson som är väldigt rakt på sak. Det nämns att Tim ska träffa svenska toppolitiker. Vi får se vad det innebär, förhoppningsvis kan det generera en del uppmärksamhet i media. Läs gärna mer om Tim Jackson här.

Uppdatering1 : Det jobbas hårt på att styra bort S från tillväxtkritiken. Svenskt Näringsliv har anlitat PR-byrå med målsättning att skapa en tillväxtvänlig socialdemokrati!

Ekonomisk tillväxt är heligt. Än så länge finns det inget politiskt parti som vågar vara politiskt inkorrekt och offentligt säga att kejsaren är naken, dvs att förväntningar på ständig tillväxt i samhällsekonomin är orimligt (en del bloggdiskussioner finns dock, tex V, MP, S, C, i KD finns det säkert också sådana diskussioner med tanke på Anders Wijkman, men hos FP och framförallt M lär det vara svårt att hitta!

Det finns många grundläggande strukturer i vårt samhälle som bygger på ständig tillväxt. Din pensionsprognos baseras alltid på positiv tillväxt. Det viktigaste sättet att få ner arbetslösheten är genom tillväxt. Miljön ska räddas av tillväxt. Bostadsmarknaden och stora delar av det finansiella systemet skulle få problem utan tillväxt. Vi har helt enkelt format ett samhälle som är beroende av tillväxt. Alltså är det inte konstigt att debatten saknas om vad vi ska göra när samhället inte längre kan drivas framåt av tillväxt. När, var, hur tillväxten kommer att vika vet vi inte så mycket om – det enda som är säkert är att perioden av ständig tillväxt kommer att ta slut.

Tillväxtens förkunnare, som än så länge med nonchalans kan förpassa så kallade tillväxtkritiker som orealistiska alternativa drömmare, brukar prata om att det är tjänstesektorn som ska stå för tillväxten och att grön tillväxt är möjligt med ny teknik. Det finns många invändningar mot dessa argument, men det får jag ta upp i ett annat inlägg (här finns läsvärda tankar). Syftet med den här texten är snarare att visa den övergripande orimligheten med evig tillväxt och att man därmed ur ett politiskt perspektiv faktiskt behöver fundera på hur ett samhälle utan tillväxt ska se ut – oavsett om man tror att det inträffar nu eller något längre fram i tiden.

2009 var Sveriges BNP ca 3204 miljarder kronor. Om vi antar en årlig tillväxt på 3% (inte alltför aggressivt om man utgår från pensionsprognoser), så kommer den årliga BNP-ökning redan år 2129 överstiga dagens totala BNP. Om vi tar ut svängarna och ser vad Sveriges BNP blir år 2500 så hamnar vi på en nivå som är ca 2 miljoner gånger större än dagens BNP! Att det blir så höga siffror kanske överraskar någon läsare, men det är den effekt som man får när man har en exponentiell tillväxt, eller årliga ej avtagande procentuella ökningar. Exponentiell tillväxt är vanligt förekommande i naturen, men det finns alltid en begränsande faktor som slår till förr eller senare. Något förenklat leder begränsningen till att den exponentiella tillväxten bryts på två olika sätt, antingen i form av en J-kurva eller S-kurva. Tillväxten av lämmelpopulation brukar användas som exempel på J-kurva (även om omfattningen av lämmeltåg är något omtvistad), där populationen ökar exponentiellt tills en plötslig avsevärd minskning sätter in. När populationen reducerats ordentlig tar tillväxten fart igen. Vid en S-kurva avtar tillväxten i takt med att begränsande faktorer i den omgivande miljön sätter in och en stabil nivå utan tillväxt etableras långsamt (ingen drastiskt minskning).

Vid exponentiell tillväxt kräver varje fördubbling av populationen / förbrukningen / aktuell enhet, att lika mycket läggs till som det totala antalet sedan tillväxten påbörjades, eller som Stellan Tengroth uttrycker det i sin läsvärda bok ”Tillväxt till döds” : Under tiden fram till nästa fördubbling kommer vi att göra slut på lika mycket som vi har gjort slut på sedan tidernas begynnelse. Vilket får effekten att om världens kolförbrukning fortsätter att öka med 3% årligen så kommer förbrukningen att ha fördubblats redan 2035. Det innebär att lika mycket kol som förbrukats från att det upptäcktes fram till idag kommer att ha göras av med på 25 år! [visserligen med approximationen att den historiska tillväxten varit 3% årligen]

Med tanke på hur beroende vårt samhälle är av ekonomisk tillväxt så finns det all anledning att fundera på vilka alternativ det finns och börja förbereda för en övergång till ett verkligt långsiktigt hållbart samhälle. Ju tidigare detta kan bli en offentligt diskuterad fråga desto större chans att vi undviker att ekonomin och inte minst utvecklingen av vårt samhälle följer mönstret för J-kurvan.

Att prata om långsiktig ekonomisk tillväxt utan att fundera på tidsperspektivet är som att hoppa fallskärm och inte fundera på om man fått med sig fallskärmen förrän man börjar närma sig marken!

Tips på andra sidor som tar upp tillväxtproblematiken: Framtidsrealisterna, Steg3, Effekt

 

Debt supercycle – John Mauldin och BIS

Investeringssnubben John Mauldin har publicerat ett utdrag ur sin kommande bok där han diskuterar ”debt supercycle” med utgångspunkt i en rapport från BIS (Bank of International Settlements – centralbankernas samarbetsorganisation).

Det är en läsvärd sammanfattning som visar på explosiviteten i de budgetunderskott som härjar både på vår kontinent och på andra sidan pölen.

Nedanstående diagram (finns också i BIS-rapporten) visar vad som händer med skuld/BNP om man väljer/lyckas att:

1. inte göra några förändringar (både underskott och pensionsvillkor)

2. minska underskott med 1 procentenhet per år under fem år, men behåller pensionsvillkor oförändrade

3. minska underskott med 1 procentenhet per år under fem år och håller pensionskostnaden stabil (trots fler pensionärer – alltså sämre villkor)

Slutsatsen i rapporten från BIS är:

1. Skuldproblematiken är besvärligare än bara effekterna av finanskrisen – åldrande befolkning ger en ännu större effekt.

2. Nivån på de offentliga skulderna har lett till att statsskulder (I-världens) inte längre betraktas som lågrisk, vilket kan sätta press på regeringar att agera snarare än vad de skulle önska eller hoppas.

3. Det finns risk att höga skuldnivåer påverkar tillväxtpotentialen negativt

Rapportförfattarna vill inte ge råd om hur skuldproblematiken ska hanteras, men menar att höjd pensionsålder är att föredra framför reducering av förmåner eller höjda skatter. Något som jag har lite svårt att se orsaken till. Inte minst med tanke på att USA har en militärbudget som absolut inte matchar deras ekonomiska förmåga. Visserligen har det i relativa tal gått ner några procentenheter sen toppåren, men USA är fortfarande överlägsen etta med nästan 50% av de globala militärutgifterna. Samtidigt ligger de senaste skattelättnaderna för rika fortfarande kvar och USA har sedan 60-talet haft en trend med minskad progressivitet i skatteskalan (översta tiotusendelen betalade 71,4 procent 1960, medan de 2004 slapp undan med 34.7%).

Men skulle man lägga till den våta filt som ett oljepris i intervallet 100-200$ innebär för USAs (mfl) ekonomi så blir det nog ännu brantare kurvor i diagrammet.

 

De nya löntagarfonderna?

I ett av de första inläggen på den här bloggen skrev vi om att en stor del av börsföretagen i Sverige egentligen är ägda av allmänheten via fonder och pensionsavsättningar. Trots det så agerar förvaltarna av dessa fonder ofta som om de själva är ägarna när de representerar fonden på bolagsstämmor osv.

Nu visar det sig att Folksam anammar en del av idén med demokratiska fonder. Man låter fondens sparare (dvs de som står för kapitalet till fondens ägande) rösta om vad som Folksam ska ta upp på bolagsstämman. Även om det verkar vara en bit kvar till spararna får någon egentlig makt över fondförvaltarnas agerande så är det i alla fall ett första steg.

Snart har kanske tvångssparandet i pensionsfonder blivit en modernare form av löntagarfonder?

 

Tim Jackson i Malmö

Ikväll tog jag mig till Tim Jacksons (mer bakgrundsinfo om honom) föreläsning i Malmö för att höra vad han hade att säga. Och jag var inte ensam.. Föreläsningen hade flyttats till den största föreläsningssalen som uppskattningsvis rymde några hundra, men det blev ändå en golvplats för mig och ganska många andra.

Eftersom jag inte läst hans bok (nyligen översatt till svenska) – bara hans debattartikel i Expressen så var jag nyfiken på hans budskap.

Föreläsningen blev en effektiv sammanfattning av huvudteserna i hans bok (jag bläddrade i den efteråt) som han levererade på ett slagkraftigt, men ändå nyanserat sätt.

Sammanfattningsvis kan man beskriva hans budskap i tre huvudpunkter:

1. Konstant ekonomisk tillväxt i en värld av begränsade resurser är omöjligt (självklart för en biolog, men ack så svårt för en nationalekonom..).

Ett talande räkneexempel presenterades: Idag är relationen CO2/$ i den globala ekonomin 768g/$. För att nå uppställda klimatmålsättningar för 2050 med bibehållen tillväxt så måste värdet ner till 6 g/$!

Marginalnyttan av BNP-tillväxt avtar starkt för välfärdsindikatorer som livslängd, barnadödlighet, utbildning, trygghet, lycka, etc – det finns helt enkelt inte några rationella skäl för oändlig ekonomisk tillväxt. För människor med låg levnadsstandard finns det däremot all anledning att främja tillväxt eftersom det ger avsevärd effekt på välståndet. Tim betonade flera gånger att han inte är en ideologisk motståndare till tillväxt – i utvecklingsländer kan det definitivt finnas behov av tillväxt. Inget i linje med det snömos som Sydsvenskan hävde ur sig och som jag tog upp i föregående inlägg.

2. Dagens ekonomiska system har en mycket effektiv inneboende dynamik för att stimulera ekonomisk tillväxt. Tim beskrev det ungefär så här: Symbiosen mellan företag och hushåll gör att ökade inkomster och lägre priser (effektiviseringar) ger hushållen större utrymme för att investera och spendera, vilket i sin tur gynnar företagens tillväxt. Lanseringar av nyheter och behov av statuskonsumtion (heminredningsboomen, märkeskläder, tekniska prylar, etc,etc) bidrar till att upprätthålla hushållens konsumtion. Systemet kan också alltid eldas på med krediter (QE, kreativa finansmarknadsprodukter, liberalisering av lånevillkor, etc). Dynamiken i både den ekonomiska och sociala strukturen är som skräddarsydd för ett samhälle av evig tillväxt.

Problemet är ju att det finns begränsningar. Finanskrisen är ett bra exempel på när maskineriet börjar hacka. Även Tim är inne på att det inte är en engångsföreteelse. Oljepris nämndes som en tänkbar utlösare till nästa kris.

Den struktur som är optimerad för att leverera tillväxt utan hänsyn till ekologiska systembegränsningar klarar helt enkelt inte av att skapa de drivkrafter som behövs för en nödvändig omställning.

3. Denna del av föreläsningen blev snabbspolad pga tidsbrist, men i stort handlade det om människans drivkrafter och hur de kan användas. Ur ett evolutionsperspektiv har människan haft behov av egenskaper som motsatsparen själviskhet och altruism, strävan efter nytt och bevarande av gammalt. Tim menar att dagens samhällsstrukturer och -institutioner är hårt inriktade på stimulering av själviskhet och strävan efter nytt. Detta är något som man måste ändra på för att få ett system som driver utvecklingen i rätt riktning. Som sagt så blev det något summariskt här så fler detaljer får väl inhämtas från boken.

_

På det hela taget alltså inga större nyheter eller revolutionerande påståenden, men mycket bra paketerat och hopknutet. Föreläsningen i Stockholm rekommenderas (ABF-huset 8 februari 18.00).

Tim kommer även att ha en föreläsning i riksdagen. Man kan ju hoppas att någon mer än de närmaste sörjande hittar dit. Skulle vara kul att få en rapport om det är någon som har planerat in ett besök.

_

Frågan om hur Socialdemokraterna ser på tillväxt hettade till i samband med Prime-gate. Ingen vågade vara öppet tillväxtkritisk, men det visade sig ändå finnas en hel del nyanser. När jag sökte på Tim Jackson så hittade jag två andra sossar som fått upp ögonen, HBT-sossen och Bo Widegren. MP-bloggar dominerade sökningen stort. Kommentarer från alliansbloggar lyste tyvärr med sin frånvaro.

Positiv artikel i DN om boken.

 

Tillväxtkramare i lokalblaskan Sydsvenskan

Eftersom det har uppmärksammats att Tim Jackson kommer till Sverige (föreläsning i Malmö imorgon) så triggar det en och annan tillväxtkramare att slå ifrån sig. Tillväxtparadigmet är så självklart att dess försvarare inte behöver anstränga sig speciellt mycket, vilket är tydligt i Sydsvenskans ledarartikel..

Först håller artikelförfattaren med om ”att klimatförändringar gör en värld där allting fortsätter som hittills otänkbar”. Sedan konstateras ”I stora drag menar han [Jackson] att behovet av ekonomisk tillväxt är en myt och att folk i välbärgade länder måste sluta sträva efter materiellt välstånd.”

Artikeln avslutar med ”Den tillväxtsträvande samhällsmodell som Jackson vill överge har under senare sekler radikalt förbättrat människors välstånd och hälsa i världen. […] Då är tillväxten knappast det stora hotet i världen, snarare dess stora möjlighet.”

Ok, Jackson ser ett problem med tillväxten i välbärgade länder. Sydsvenskans ledare menar att utvecklingsländernas behov av tillväxt innebär att även välbärgade länder måste fortsätta sträva efter tillväxt. Logiken är inte glasklar.

Så kan bara någon uttala sig som inte inser att tillväxt bygger på tillgång till begränsade resurser (energi, mat, mineraler). En något mer rimlig slutsats hade varit att välbärgade länder ska se över sin samhällsmodell för att ge utrymme åt fortsatt tillväxt i utvecklingsländer och för att börja utvecklingen av en verkligt långsiktigt hållbar modell.